Sök på klokast.se


SIEM Startsida
Webbutik
Webbkurs

Elöverkänslighet, elallergi, hyperkänslighet, hyperallergi

Rätt ofta får jag via web-en brev från , eller besök av personer som betraktar sig som elöverkänslga. I regel är problemet förknippat med hyperkänslighet också för en rad andra faktorer, som patienten hjälpligt kan identifiera (parfym,.mögel, lösningsmedel, damm, buller, etc) men också ett allmänt nyckfullt reaktionsmönster i kroppen. Man reagerar på "allt", både gifter, näringsämnen och jordstrålning med yrsel, svaghet, fjärilar i magen, slem, hosta, astma, kräkningar, vallningar, svettningar, tarm, smärtor, muskelsymtom, osv,osv,osv.

Någon hjälp från den vanliga sjukvården anser man sig i regel inte ha fått. Oklara, inadekvata, ibland kränkande eller inga diagnoser alls, samt läkemedelsförskrivning som förvärrat symtomen är det vanliga. I sin desperation vänder man sig till "alternativ behandling" som ett sista halmstrå. Samtidigt är man misstänksam och rädd också för vad den alternativa behandlingen kan innebära, eftersom man anser sig ha råkat illa ut så många gånger förut när man sökt hjälp.

Denna symtombild kännetecknar ett framskridet förgiftningstillstånd, där såväl hormon- och nervsystem som andra organ kämpar med i första hand kemisk påverkan. När det gäller många naturligt förekommande gifter har kroppen effektiva försvarsssystem (kräkningar, diarréer, feberattacker etc) som om de får verka ostört kan klara avgiftningsarbetet.. När det emellertid är fråga om förgiftning av syntetiskt framställda kemiska ämnen saknar kroppen ofta effektiva "inbyggda" försvarsreaktioner - det är ju fråga om molekyler som aldrig tidigare i mänsklighetens historia har funnits på jordens yta. Symtombilden blir därför ofta förvrirande.

Det är inte heller förvånande att den vanliga sjukvården sällan kan erbjuda hjälp. Den behandling som erbjuds är närmast uteslutande ytterligare tillförsel av syntetiska kemikalier. Förgiftning botas sällan med mera förgiftning...

En grundläggande förutsättning för att alternativ behandling ska kunna hjälpa är att den faktiskt genomförs. Här är patientens känslomässiga och mentala uppfattning av situationen ofta ett problem. Man känner sig "utsatt" och "drabbad" av i stort sett alla tänkbara faktorer, och betraktar också alternativa behandlingsmetoder, naturliga näringsämnen och kemiskt helt inaktiva homeopatiska preparat med misstänksamhet och farhågor. Man tror sig också "känna sin kropp" (vilket man absolut inte gör, då skulle man inte råkat in i denna situation), och tror sig kunna avgöra vad det är för faktorer man reagerar på vid varje tillfälle (vilket man heller inte kan). Men just denna övertygelse att "jag vet minsann vad jag reagerar på" lämnar i stället fältet fritt för rädslefantasier som helt omöjliggör varje förändring av tillståndet till det bättre.
Det är viktigt att patienten själv inser att kropp och psyke fungerar som en helhet när man utsätts för en skada, t ex en förgiftning. Om kroppen förgiftas utan att man märker det så blir man rädd för okända saker och tror instinktivt att de är giftiga eller skadliga. (Inte sällan blir man dessutom folkskygg och misstänksam mot människor omkring sig) Detta är helt naturligt och inget att undra över, tvärtom en intelligent reaktion av kropp och psyke. Denna reaktion kan minska risken för fortsatt förgiftning. Men denna primära känslomässiga reaktion leder inte alltid av sig själv till återvunnen hälsa. För att återvinna hälsan krävs inte bara känslor utan också i vart fall sunt förnuft.

Sunt förnuft innebär bl a att man skiljer på vad man vet och vad man inte vet. Patienten är ofta insnärjd i en rad självmotsägande och ologiska föreställningar (inpräntade av sjukvården) om t ex allergier och överkänslighet, som gör klart tänkande omöjligt. Man kan anse sig "ha" obotlig allergi mot olika saker, även mot livsnödvändiga näringsämnen. utan vilka man skulle dö på fläcken. Man anser med andra ord att ens kropp utgör ett så ologiskt och vansinnigt system att den är programmerad för att ta livet av sig själv under stora plågor. Det är alldeles självklart att om man har denna övetygelse kan man knappast trivas i eller med sin kropp. Föreställningen leder också till att man undviker livsnödvändiga näringsämnen, och därmed skadar sin kropp ytterligare och får symtom som "bekräftar att kroppen är tokig". Men sunt förnuft säger att så kan det inte vara.
(För en närmare diskussion om allergier se t ex www.klokast.se/siem/allergi.html och www.klokast.se/siem/glutenintolerans.html )

Webbkurs

Reaktionsmönstret innebär ofta att man blir extremt uppmärksam och misstänksam mot "tillsatser" och kemiska ämnen av allehanda slag. Detta är i sig inte så tokigt. Tyvärr är det emellertid så att vår miljö översvämmas av sådana ämnen, i en mångfald som helt enkelt inte är möjlig att överblicka och bedöma för den enskilde. Att lusläsa innehållsdeklarationer, och kräva redgörelse för varje enskild ingrediens i harmlösa preparat och näringsmedel kan lätt skapa informationsstress, eftersom man faktiskt inte själv med säkerhet vet vilka av dessa ingredienser som är skadliga, nödvändiga eller harmlösa för kroppen i den situation den för ögonblicket befinner sig. Man har i regel inte ens korrekt uppfattning om man reagerar positivt eller negativt på ett visst ämne, eftersom man har för liten eller felaktig föreställning om kroppens sätt att fungera. I stället överbelastar man sitt huvud med en mängd fakta som man ändå inte kan värdera eller bedöma, och skapar därmed en än mer stressande och skadlig situation för kroppen.

Sunt förnuft säger alltså att man faktiskt inte vet vad de flesta ingredienser har för effekt på en själv, men att överdriven misstänksamhet i sig skadar kroppens naturliga funktioner. Man bör nog tänka på att många kemiska ämnen kan man överhuvudtaget inte undvika vad man än gör, därför att vi andas in dem, eller de inte finns angivna i innehållsförteckningen, eller därför att kroppen själv framställer dem som slaggprodukter. Sunt förnuft säger därför att det kan vara mer ändamålsenligt att öka kroppens förmåga att göra sig av med gifter genom utsöndring, än att till priset av ständig stress och hot försöka undvika allt som möjligen kan vara okänt. Däremot bör man självklart undvika sådant som erkänns vara skadligt och giftigt - alkohol och andra stimulantia, kemiska gifter och läkemedel etc.

Om den genomsnittlige hyperallergikern alltså lade samma energi på att skapa en gynnsam matsedel och andra åtgärder som befordrar snabb och tät tarmtömning och ge kroppen ett överflöd av rent vatten för att därmed möjliggöra ökad utsöndring av gifter, som han i dag lägger på att "undvika allt", skulle mycket vara vunnet, dock ej allt.

Den "avvärjande hållning" som är naturligt och instinktiv för den som drabbats av lågdosförgiftning tar sig ofta uttryck också i de sociala relationerna: Förutom den tidigare nämnda vanliga folkskyggheten resulterar den ofta i felsökeri hos andra och hos sig själv. Inte sällan skapar man så småningom uppfattningen att "det är mig själv det är fel på", det är nåt psykiskt, till följd av hur man blivit behandlad av sina föräldrar eller sin partner, sina barn, sin arbetsplats osv. När man pressar patienten på "vad" det var som var fel blir svaret inte sällan att "jag vet inte exakt vad, men det måste ju ha varit nånting eftersom jag mår som jag mår.....". Inte sällan kan detta dessutom åtföljas av skam- och skuldkänslor, eftersom man ju "egentligen" älskar sina föräldrar, sin partner etc. Den känslomässiga knuten kan därmed bli väl så komplicerad som den fysiska.

Mycket av dessa problem skulle vara lättare att hantera om man förstod att kropp och psyke i stora stycken fungerar som en helhet, att det inte finns vattentäta skott mellan fysiska och psykiska reaktionsmönster. En person som utsätts för skada blir rädd, och rädslan tar sig såväl fysiska som psykiska uttryck. Vet han inte vad det är som skadat honom - så han kan undvika det framöver - blir han misstänksam mot och reagerar på det mesta. Det praktiska - men ofta svåra - rådet till hyperallergikern är att söka skaffa sig distans till och ifrågasätta sina egna emotionella reaktioner och alltför vidlyftiga farhågor.

Den alternativa behandligen av hyperallergikern/elallergikern skiljer sig egentligen inte så mycket från alternativ behandling av andra förgiftningstillstånd. Skillnaden ligger primärt i att det kan vara svårare att genomföra behandlingen, pga patientens utpräglade känslomässiga och mentala reaktionsmönster, och ofta dramatiskt negativa tolkningar av de fysiska reaktionerna på behandlingen. Det leder gärna till behandlingsavbrott -"jag blir bara sämre, jag tål inte preparaten ", innan vändpunkten visar sig.

Också här kan sunt förnuft ge en vägledning: Det är inte alltid man kan bedöma själv om kroppen blir bättre eller sämre, "måendet" ger ingen större vägledning. Om jag satt i mig en bit sur korv så bör min kropp kräkas (om den är frisk). Det är inte behagligt att kräkas, jag mår räv, men kroppen försvarar sig lättare mot förgiftningen på det viset, och hämtar sig snabbt efteråt. Jag kan alltså inte bedöma min hälsas utveckling bara utifrån hur jag mår för ögonblicket. Hyperallergikern har ofta en serie av mer eller mindre dramatiska fysiska "försvarsreaktioner" av detta slag att gå igenom innan han återvunnit balansen i sin kropp. Dessa reaktioner kan vara mer eller mindre plågsamma. Om man kan använda sitt sunda förnuft och adekvat kunskap för att tolka vad som händer behöver de inte vara så besvärliga. Men om man ger misstankar och rädda farhågor fritt utlopp inför minsta kroppsliga förändring så kan t o m en finne på näsan vara outhärdlig.