AJ- bannerkgstab-bannercozycushions
emailbild
Google

Internet www.klokast.se

 

  

Impotens - spöket i sängkammaren

är ett ofta förekommande problem bakom frågor som riktas till SIEM, och bland de symtom som föranleder konsultation. Det tillhör dock undantagen att man "söker" för potensproblem - det kommer oftast upp som en förstulen undran när det är dags att åka hem - "och så har jag börjat få lite svårt att få upp den, hjälper det här mot det också?" Inte sällan anar man att det kan ha varit detta som egentligen föranledde att man tog mod till sig och sökte hjälp. Debatten och formerna runt presentationen av Viagra för en tid sedan visar också att potensfrågan är laddad och känslig.

 


Även om det ibland kan ligga rent fysiska organskador bakom den sk impotensen tycks detta ändå inte vara det vanligaste. Liksom när det gäller många andra tillstånd - t ex cancer - tycks det ofta vara våra invanda - individuella och kollektiva - mönster av tankar och känslor runt problemet som verkligen ställer till det och ibland gör det närmast olösligt.

Att olika förmågor avtar med stigande ålder och försvagad hälsa är ju välkänt. Att muskelstyrka, synskärpa, hörsel osv börjar svikta är ju i viss mån ofrånkomligt. Nedsättning av syn och hörsel påverkar våra relationer till andra, och ofta också vår uppfattning om oss själva, i högre grad än många andra hälsoproblem . Också när det gäller sådana mer triviala funktionsnedsättningar kan man ofta finna att patienten har svårt att medge problemet och att söka hjälp för det. I än högre grad gäller detta potens- (och möjligen frigiditets-) -problem. Impotens-problemet är så intimt förknippat med relationer till andra och med vår egen uppfattning av oss själva, att denna aspekt närmast alltid är närvarande, och inte sällan den dominerande. Också vårt sätt att betrakta sexualiteten som sådan spelar en stor roll. Framför allt är vårt sätt att uppfatta "var ligger problemet" ofta närmast avgörande för möjligheten att hitta en tillfredställande lösning.

Vårt kulturellt inarbetade sätt att söka lösa olika problem är att ta reda på var orsaken ligger, och åtgärda den. För att finna "orsaken" till en funktionssvaghet vill man då avgränsa olika delfunktioner från varandra, undersöka var och en, och slutligen finna den detalj som inte fungerar, varpå man åtgärdar den. Detta tankemönster används också flitigt inom medicinen, illustrerat av t ex socialstyrelsens information om impotens, se http://www.sos.se/mars/pat066/pat066.htm. Tyvärr hamnar man ofta i vanmakt därför att man faktiskt inte kan finna "den svaga länken", eller även om man har funnit den saknar man metoder för att åtgärda den. Och även om man slutligen lyckas åtgärda den, finner man i efterhand att det egentliga problemet bestod av något annat, patientens helhetsupplevelse av sin situation har inte förbättrats, men han har har nu inget "att skylla på".

Ofta är impotensproblemet ett verkligt "helhetsproblem", som tar sig uttryck i bl a sexualfunktionen, men långt ifrån enbart där.

Man kan kanske jämföra med en konstnär som inte längre "kan måla". Han tar ogärna penseln, känner ingen lust att måla, och när han målar blir det bara kludd. Den tidigare glädjen har försvunnit. Ibland känner han en tillfällig inspiration men den hinner gå över innan han fullbordat verket. Omgivningen blir orolig och missnöjd, han känner pressen på sig öka, och blir mer och mer missnöjd med sig själv, är missnöjd med penslar, färger och duk, belysning och lokaler, han undviker ateljén så långt han kan, men måste ibland måla något för försörjningens eller husfridens skull. Olusten och depressionen vilar över honom, och den låter sig upptäckas i många aspekter av hans liv, t ex som ett undvikande av vissa situationer och sysslor (de som kräver mycket av hans personliga engagemang) och överdrivet sysslande med annat (som inte ställer sådana krav).

Naturligtvis kan man försöka lösa problemet genom att ge honom nya penslar (män är ofta förtjusta i nya tekniska prylar), genom att ge honom nya material att arbeta med, osv. Men i grunden finns en brist på vitalitet, glädje och vilja till uttryck som inte låter sig döljas bakom eventuella tekniska problem.

Impotens som krisreaktion

När det gäller den målande artisten ovan torde de flesta inte ha någon svårighet att förstå problemet - artisten befinner sig i någon form av kris. Han kan ha drabbats av överväldigande sorg eller förlust, misshandlad av kritiker, tvivel över sitt val av livsbana, osv. Han grubblar och sliter med sin kris, letar efter sätt att känslomässigt bearbeta och komma över den, finna nya vägar eller att söka acceptera att vissa vägar är stängda. Under tiden är han praktiskt taget ointresserad av annat, livet är inte bara målning, hans tidigare intresse och passion verkar futtig och löjlig jämfört med det problem som nu sysselsätter honom.

(Mera om kriser och deras verkningar här.)

Inte alltid är krisen ens medvetet upplevd och definierad. Exempelvis kan förlusten av en förälder också för en vuxen man innebära att gamla känslomässiga reaktionsmönster och förhållningssätt plötsligt framstår som helt inadekvata och måste omprövas, nu är han "äldst" och måste ta på sig en annan roll som han inte vet hur han ska hantera. På ett medvetet och förnuftsmässigt plan upplever han inte någon förlamande sorg "morsan var ju gammal och sjuk sen länge, det var väl närmast en lättnad att hon fick sluta", men på ett djupare plan rör sig nu många frågor som måste bearbetas - och som kräver mycket energi av honom. Under tiden finns inte mycket energi över till annat.

Inte sällan är krisen av mer biologiskt än psykosocialt slag. Många allmänna hälsoproblem och förgiftningstillstånd yttrar sig i första hand just som en nedsättning av allmän vitalitet och livsfunktion - se SIEMs giftbroschyr. .

Impotens som orsak till kris

För en ensamlevande ungkarl är det oftast inget stort problem att drabbas av tillfällig impotens. För den som lever i en fast sexuell relation ställer emellertid relationen alltid vissa krav. Och varje relation mellan man och kvinna är unik.

Alla människor har ett behov av att bli bekräftade - att få sin upplevelse av sig själv speglad av andra, få bekräftat att "jag är för andra den jag är för mig själv". Detta behov kan vara större eller mindre, beroende av den känslomässiga trygghet man "har med sig från början". En känslomässigt otrygg kvinna som uppfattar sin sexuella attraktionsförmåga som grundläggande för självkänslan kan därför drabbas hårt av mannens impotens, eftersom hon lätt upplever impotensen som ett avståndstagande mot henne personligen . Hennes reaktioner av besvikelse kan upplevas som - eller vara - hotande för relationen, och i sig utgöra en ny kris-anledning för mannen - hon vill ha separata sovrum, skiljas, är otrogen, eller ställer aggressiva krav på förändringar i samlivet, mannens beteende, klädsel och utseende osv. Mannen kan söka stimulera sitt falnande sexuella intresse och fantasi med pornografi, tillfälliga förbindelser etc, i ett desperat försök att själv bibehålla sin uppfattning om sig själv som en karlakarl trots de spydiga budskap han kan vara utsatt för, med allehanda risker för relationen som följd. Risken för nya kriser - och krisreaktioner - ökar, med permanentad impotens - i vart fall i relationen - som följd.

Det kan alltså lätt bli så att mannens krisreaktion blir en ny orsak till ständiga kriser och förstärkta krisreaktioner, dvs en klassisk sk ond cirkel.

Ett annat mönster kan dock uppstå där paret förmår uppfatta och diskutera situationen som ett gemensamt problem, utan inbördes avståndstagande, anklagelser eller kränkningar. I enlighet med vår kulturellt inarbetade "problemlösningsmodell" omvandlas då problemet oftast till försök att med gemensamma ansträngningar och tekniska anordningar "få upp den", där situationskomiken gärna ligger på lur för att effektivt sabotera strävandena. En växande flora av sexualterapeuter och -pedagoger ställer också sina tjänster till förfogande för att hjälpa paret att "återfinna sensualiteten". Många vägar kan naturligtvis prövas om paret är öppna mot varandra om situationen, och ingen upplever sådana metoder som kränkande eller komiska. Däremot är utgången långt ifrån given - om bakgrunden trots allt inte är fysiologiska eller "sexuella" problem, utan en krisreaktion med annan bakgrund, kan processen vara smärtsam och meningslös.

Vad kan man då göra?

Gå tillbaka till början

Det vettigaste råd man kan ge är att försöka definiera var problemet från början egentligen låg, och inte låta sig förledas av de onda cirklar det i efterhand har gett upphov till. Försök koncentrera uppmärksamheten till potenssviktens debut som en historisk händelse, i stället för att främst betrakta den som ett därefter"stående problem" i parrelationen. Var potenssvikten redan från början en del av en allmän krisreaktion, på så sätt som skisserats? Var denna kris i så fall psykosocial eller möjligen en fysisk reaktion på överansträngning, förgiftning etc? Om den var psykosocial - hade den överhuvudtaget med partnern/kvinnan att göra? Var den ens klart medveten för mannen eller kvinnan?

I en icke idealisk parrelation (och vilken är det?) förvandlas ju inte sällan varje typ av problem snabbt till ett relationsproblem, varefter man ägnar sig åt att söka fastställa "vems felet är". Detta innebär att man snabbt avlägsnat sig från problemets kärna och i stället fastnar i alla förvecklingar det gett upphov till, vilket snabbt ger en oöverblickbar härva och onda cirklar, en perfekt miljö för gräl och missnöje, men dålig miljö för problemlösning och sexualitet.

Genom att klargöra potenssviktens ursprungliga innebörd - "dag 1" - kan man i sådana fall så långt möjligt befria båda parter från anklagelser och efterhandsrationaliseringar.

Det är alltså viktigt att mannen ger impotensproblemet sin egen personliga innebörd, och inte låter det definieras av någon annan, inte heller av sin partner. Sexualitet och integritet hör intimt samman, och genom att överlåta åt andra att "bestämma var problemet ligger" och hur det ska lösas, kan han också skada sin integritet på ett sätt som går ut över sexualiteten Sexualiteten är ett av våra djupaste personliga uttrycksmedel, och gynnas knappast av att andra söker bestämma när, var och hur uttrycken ska ske, eller ger dem en innebörd som inte känns äkta (Många par som undergått barnlöshetsbehandling kan t ex rapportera om detta).

Vår kultur ger emellertid mannen inte mycket hjälp i detta arbete. "Män förstår sig inte på känslor" är ju ett vanligt påstående, och påståendet gäller väl i första hand den kulturellt definierade mansrollen, men också många män av kött och blod. I vår kultur uppfattas ju "manliga sexuella problem" i första hand som problem med att hitta nån att sätta på, och i andra hand något som utsätter omgivningen för fara och hot. Sexualitetens djupare personliga nyanser går därmed lätt förlorade, också för mannen själv. Det är mer förenligt med den traditionella mansrollen att betrakta impotensproblemet som ett i första hand fysiskt/tekniskt problem, och söka lösningar av läkemedelsindustri och hjälpmedelscentraler. (Fenomenet känns igen hos t ex åtskilliga hjärtpatienter, som lärt sig undfly t o m akut dödsångest genom ett intensivt tekniskt intresse för klaff-funktioner och hjärtrytmer; ECG etc).

I vissa fall kan man på så sätt lyckas restaurera "prestationsförmågan" - men därmed inte nödvändigtvis sexualiteten, vilken lätt förvandlas till en hyllningsakt till teknikens under. Få kvinnor torde bli lyckliggjorda av detta. Där "hjälpmedlen" inte fungerar tvingas mannen i stället axla rollen som "handikappad", och degradera sin tidigare uppfattning om sin betydelse och förmåga här i livet.

Mannens känslor just när potenssvikten debuterar är enligt detta sätt att se en "nyckel" :

"Jag känner olust inför min partner" (därför att....)
"Jag känner olust inför mig själv" (därför att....)
"Jag känner olust inför allt" (därför att....)
"Jag är rädd, ledsen, orolig, arg, uttröttad för att ....." (och denna känsla är fn starkare för mig än mina sexuella impulser)

kan ju var för sig uttryckas med orden "Den vill inte stå..:", men är situationer som knappast löses med fysisk-kemikaliska åtgärder. När mannen har liten vana och förmåga att anlysera och ge verbala uttryck för känslor blir emellertid detta kanske det enda sätt han kan formulera sin situation.

Traumats dynamik

En enkel princip för "samtalsbehandling" av trauman är att människor kan bearbeta och komma över också mycket smärtsamma upplevelser om de får och kan uttrycka sina känslor omkring dem. Barn ur kris- och krigsmiljöer ritar och berättar spontant gång efter gång om olika händelser, fram till att de känslomäsigt accepterat och bearbetat dem, och därefter kan "gå vidare", ibland förvånansvärt omärkta. De trauman som sätter djupast spår är ofta de som man inte får tala om, de som icke får nämnas, de som kan vara hotande till liv eller trygghet om man uttrycker dem. Starka eller överväldigande känslor i förening med ett allvarligt hot som gör att dessa känslor måste undertryckas är därmed känslolivets verkliga "dynamit".

Den sexuella situationen blir därför ofta en verklig brännpunkt för känslomässiga trauman: Där ska vi för oss själva och någon annan bekräfta vår identitet som man eller kvinna. Utan könsidentitet upplever de flesta stor ångest. Oförmåga att avgöra könstillhörighet väcker ofta stark rädsla och aggression, vilket t ex homosexuella, transvestiter, målade pojkar och flickor i byxor under historiens lopp fått känna på. Hotet finns därmed ständigt närvarande i den sexuella situationen - att ställas inför tvivel eller angrepp på sin egen sexuella identitet.

Om det därutöver finns starka och överväldigande känslor som till varje pris måste döljas i den sexuella situationen ligger traumat nära till hands, även om dessa känslors bakgrund inte behöver ha ett jota med sexualitet, eller ens med partnerförhållandet, att göra. Eftersom sexualiteten utgör ett djupt känslomässigt uttrycksmedel, och sexualiteten då måste hårdbevakas för att inte ge uttryck för vissa känslor, uppstår kraftig inre konflikt och försök till flykt undan denna konfilkt.

Flyktförsöken leder omedelbart hela problemet långt bort från det ursprungliga traumat - vilket ju är precis vad ett flyktförsök syftar till - men gör det därmed också omöjligt att "lösa".

Summering och förslag

De vanligaste "förklaringarna" till impotens är i dag dels medicinska, dels att det är ett "relationsproblem". Denna artikel vill peka på - vilket ofta förbises -- att impotens är en vanlig manlig krisreaktion, både vid psykosociala kriser och fysiska/biologiska skador . Däremot är det känt att impotens ofta leder till både kriser och relationsstörningar. Det är emellertid viktigt att skilja på orsak och verkan

Den centrala slutsatsen är att det är viktigt för mannen att själv definiera "potensproblemet" känslomässigt , så som han själv upplevde det från början, och med beaktande av hur hans hälso- och livssituation var just då. Därigenom kan han själv också avgöra på vad sätt problemet kan - och måste - lösas. Först när mannen själv har en egen - förhoppningsvis välgrundad - bild av vad det är som hänt honom kan han utnyttja förståelse och hjälp av omgivning och partner, utan att riskera integritetsförlust.

Det kan vara ett tungt och ovant arbete men alternativen är ofta sämre. Att överlåta ansvaret för att "ta reda på vad det är för fel" till någon annan, kan vara en vansklig metod för att komma till rätta med problem i den egna personlighetens uttrycksförmåga.

-------

Artikeln är naturligtvis långtifrån uttömmande i ämnet. men till skillnad mot många andra "botemedel" är den gratis, och lämnar inga kända skadliga biverkningar.

Kloka Gubben

En läsvärd länk på engelska, med tips om kosttillskott och näringsråd finner du på :

http://www.mercola.com/2003/feb/22/anti_impotence.htm

 

Åter till:
 AJ- banner