- Javisst, svarar jag lydigt och tar av mig strumporna. Jag känner mig åter kränkt och misstänkliggjord. Får jag titta på fötterna. Det är inte ens en fråga. Uppmaningen från min ytterst vänliga diabetessköterska har föregåtts av diskussioner om huruvida jag har problem med fötterna (svar nej) och huruvida jag går på fotvård (åter svar nej, eftersom jag ju inte har problem med fötterna).
- Har den alltid sett ut så ? (Min högra fot, vars stortå är något snedare än den vänstra).
- Ja, så länge jag kan minnas, försöker jag skämtsamt. Hon antecknar något.
- Är de där skorna ortopediska ? Jag tittar på mina nyinköpta Gaborboots med snygg klack och mjukt skönt läder.
- Nej.
- Vanliga skor alltså, konstaterar hon för sig själv, och antecknar några rader till
- Får du skav av dem ? Hon granska misstänksamt min suspekta högra fot och jag försöker att låta lätt men stadig på rösten när jag svarar.
- Nejdå, det är inga problem.
- Har du känsel ? Hon klämmer på en tå.
- Jadå, jag går mycket på zonterapi, så fötterna fungerar bra. Hon antecknar inte det sista. Vi går igenom doserna på insulin, jag bryr mig inte om att säga att det är generella doser och att jag justerar dem beroende på omständigheterna. Som vanligt utreder vi varför jag har Ultratard och inte Insulatard, huruvida jag provat motsatsen och hur länge jag haft den här typen av dosering, som ingen annan har på den här kliniken. Sen följer den sedvanliga genomgången av längd (oförändrad), vikt ( 3hg skillnad) kolesterol, blodfetter, saltbalanser, njurvärdenƒ och det konstateras att allt ligger mycket bra. HbA1C är 7,5. Dock var det aktuella blodsockret vid provtagningstillfället 20. Inte bra. Jag sväljer, försöker se lätt förvånad ut,försäkrar att mina morgonvärden naturligtvis inte brukar vara så höga, funderar någon sekund och drarmig till minnes att jag jobbat sent kvällen innan.
- Jobbade natt. Antecknar hon.
- Inte natt, sen kväll. Påpekar jag. Jag rabblar sedan samma ramsa som vanligt, att jag är egen företagare, att jag har varierande arbetsuppgifter, att det ibland blir sena kvällar, att jag ytterst sällan är sjuk men att oregelbundenhet ibland kan påverka sockerbalansenƒ
- Hur tycker du att det går med maten ?
- Det går bra, säger jag glatt för att slippa prata om att jag är vegetarian.
- Ja, du vet väl förstås att det är viktigt
med regelbundenhet och så
- Ja, efter arton år vet jag ju det. Jag börjar tröttna. Tröttna på att bli behandlad som om jag var någon som behöver vård, Tröttna på att känna mig misstrodd. Tröttna på att känna mig kränkt. Tröttna på känslan av att någon annan vet bäst. Tröttna alldeles förfärligt mycket på att mot min vilja vara utlämnad till ett system för att få rätten att överleva. Efter 25 minuter inne hos diabetessköterskan ombeds jag vänta ett litet tag. Hon skall tala med doktorn innan jag får komma in och träffa honom. Jag har för länge sedan resignerat inför proceduren. Jag sätter mig i soffan med en veckotidning för hemmafruar, bläddrar i ett reportage om mode för fräcka farmödrar och försöker ignorera känslan av maktlöshet inför hennes delgivande av vårt samtal och sina egna anteckningar och slutsatser, till doktorn jag strax skall träffa. Jag väntar. Inne hos farbror doktorn, en vänlig man i övre medelåldern. Ganska oförarglig och väldigt artig. Inte som den förre, som fick mig att gråta varenda gång jag gick därifrån.
- Välkommen. Det var visst en fot syster tyckte att vi skulle titta närmare på. Du hade ett högt sockervärde här också. Jag drar kvällsjobbshistorien en gång till.
- Är du trött ?
- Nej.
- Problem med magen ?
- Nej.
- Sura uppstötningar ?
- Nej.
- Halsbränna ?
- Nej.
- Svårt att kasta vatten ?
- Nej.
- Illamående och kräkningar ? Han ser förlägen ut. Jag försöker släta över ;
- Jag måste tyvärr svara nej på alltihop.
- Får jag titta på foten. Varsågod och ligg ned. Jag tar åter av mig strumporna och han beskådar min högra fot, som ingen anmärkt på tidigare.
- Jag skriver några rader till ortopeden. Han är intresserad av diabetesfötter.
- Gör så, säger jag och tänker att jag nog kan avboka den tiden tills det faller ur minnet hos både honom och ortopeden. Han konstaterar sedan att jag hade lite bakterier i urinen och skriver ut ett recept på antibiotika som jag tacksamt tar emot. Jag vet att det finns en papperskorg precis utanför. För hur skall jag kunna förklara för min älskvärde lille doktor att jag vet minst lika mycket om min egen kropp som han gör ? Att jag har precis lika logiska, vetenskapliga förklaringar till min kropps olika reaktioner och symptom som han - fast annorlunda ? Han är ju doktor. Han har ju mina värden. Han har ju siffror på papper. Han har ju anteckningar om vem jag är. Hur skall jag förklara att mina utmärkta värden kommer av att jag går på bindvävsmassage, som regelbundet rensar min kropp från skadliga slaggämnen som bland annat kommer sig av gamla antibiotikarester och annan tidigare medicinering - och att dessa slaggämnen på ett högst naturligt sätt sköljs ut via urinvägarna ?
Hur skall jag förklara att zonterapi och akupunktur stärkt de flesta av mina kroppsfunktioner med flera hundra procent ? hur skall jag förklara att laserbehandling läker ett eventuellt sår på ett ben eller en fot på ett kick ? Hur skall jag förklara att jag inte är sjuk ? Att jag inte ÄR diabetiker ? Jag ÄR människa, intelligent,välutbildad, med gedigen erfarenhet från alternativmedicin och ett noggrant studium av min egen kropp och hälsa samt djupgående studier av psykologi. Ändå lyckas vårdapparaten att få mig att känna mig liten, utlämnad och kränkt. Gång på gång. Hur skall jag förklara för mig själv och mina vänner som nu för tiden ser mig stråla av hälsa att de människor som hjälpt mig till denna hälsa skulle straffas om det blev känt ? Att de metoder jag använder mig av är brottsliga ?
Vården och skolmedicinen tjänar ett enda syfte för mig. Att få mitt insulin utskrivet. Tyvärr klarar jag mig inte utan det. Tyvärr kan jag inte få det på annat sätt än genom läkarkontakt. Tyvärr kan jag inte ha läkarkontakt med annat än att man på läkares vis vill kontrollera att min kropp uppfyller av läkare godkänd status. Jag är alltså livegen.
När skall det bli en förändring ? Det krävs en revolution ! Det sker en ständig kränkning av mänskliga rättigheter, i vetenskapens och välviljans namn. Vi är många som går runt den i det tysta. Jag längtar efter den dagen jag själv blir tillräckligt modig för att låta min röst höras. Men det är långt till åsiktsfrihet i dagens Sverige &endash; särskilt inom vården.
- Nej, du får inte titta på mina fötter. Jag har inget behov av att du tittar på mina fötter och jag tänker inte låta dig titta på mina fötter för att tillfredsställa ditt behov av journalanteckningar.
Anna Carlson (pseudonym)
