ADD; ADHD, MBD, Damp, autism, hyperaktivitet, autistiska

Ja, jag vill GRATIS få SIEMs MånadsMagasin samt en sökmotor för hela SIEMs site!
Ditt namn:
Din E-mail-adress:

Ett snabbt ökande antal barn och ungdomar i västvärlden uppvisar symtom som t ex
- omedvetenhet om omvärlden
- brist på ögonkontakt
- inlärningssvårigheter
- svårigheter att relatera till andra
- hyperaktivitet, rastlöshet
- stereotypa och upprepade beteenden
- fixering på ett föremål, snurrar, klappar,
- sömnsvårigheter
- hoppar upp och ned
- tåspetsgång o andra motoriska egendomligheter
- ger ljud ifrån sig utan anledning
- äter egendomliga ämnen, jord, sand, sandpapper, tandkräm

Dessa beteenden är naturligtvis i sig inte alarmerande om de uppträder var för sig och av och till, men där de förekommer ofta och parallellt kan de bli mycket handikappande. Beteendemönstren ledder ofta till relations- och sociala störningar, som inte sällan framstår som de dominerande problemen., varför den underliggande neurologiska problematiken förblir oupptäckt. Den skolmedicinska diagnosen blir - där den ställs - ofta Autism, autistiska störningar, ADD, ADHD, MBD, hyperaktiva barn, hyperaktivitet, DAMP, eller ev dyslexi

Skolmedicinsk behandling

KommittÈn för Mänskliga rättigheter (KMR) har i sin tidning Mänskliga Rättigheter 4/97 utförligt granskat den skolmedicinska hanteringen av dessa problem, och konstaterat att den "hjälp" som erbjuds i stort sett består av invalidiserande diagnoser och förgiftning med t ex amfetamin. Effekterna av detta låter sig illustreras av amerikansk statistik:

(Källa: Mänskliga Rättigheter 4/97)

Alternativ behandling

Man kan ofta konstatera att många av dessa beteendesymtom påverkas av kostvanorna, och förbättras avsevärt vid stram kostregim. Anledningen beskrivs ofta som"allergi" mot framför allt syntetiska livsmedelstillsatser, med neurologiska symtom som följd. The Feingold Association har utvecklat ett kostprogram, där man systematiskt utesluter olika kända "allergener", och rapporterar stor framgång med detta. Speciellt tartrazin har uppmärksammats som "bov i dramat", men även aspartam är mycket misstänkt.

Kostbehandling som utgår från teorin om basallergi har också visat sig framgångsrik. Läs mera om hur denna kostbehandling ser ut här

Komplementärmedicinsk behandling

Orsaker

Explosionen av dessa neurologiska symtom hos ungdomar i västvärlden har skett parallellt med massvaccinationsprogrammens utbredning. Som utförligt diskuterats i andra SIEM-rapporter är en av de mest välkända vaccinationsskadorna just låggradig encephalit - hjärninflammation - med risk för bestående neurologiska störningar. Denna reaktion mot vacinet hos hjärnans oskyddade celler är primärt av immunologisk karaktär - ett försök till försvar mot kroppsfrämmande proteiner som injicerats i blodbanan.

De senaste åren har också ett tydligt samband mellan MMR-vaccin - tarminflammationer - autism påtalats.

Risken för sådana komplikationer är naturligvis större för barn med immundefekter, till följd av t ex nedsatt näringsstatus eller andra tidigare förgiftningar. även andra proteinförgiftningar i blodbanan, t ex till följd av insektsbett, kan därmed logiskt misstänkas som en möjlig orsak. Teorin om basallergi innebär också den att barnets immunförsvar korrumperas genom påverkan av främmande proteiner från födan innan kroppen är mogen för det, med risk för åtskilliga komplikationer. Matvanor och tarmtillstånd kan ha stor betydelse också på annat sätt för neurologiska störningar och mentala problem av olika slag, se denna artikel.

Denna bakgrund kan förklara varför ADD-symtomen påverkas positivt både av näringsterapi och genom att allergener och skräpmat utesluts ur kosten. Båda dessa terapier tycks verka symtomåterhållande, men inte helt botande.

Den som söker mer djupgående lösningar på problemen kan (åtminstone för barn över åtta år) söka naturmedicinsk hjälp, för behandling av de bakomliggande vaccinationsskadorna. Föräldrar till yngre barn med särskilda behov rekommenderas SIEMs Föräldrautbildning eller WEB-kurs

Option Institute

Den 17 aug 1998 sände SVT ett gripande reportage om ett par engelska föräldrar med en svårt autistisk son Jordan. Föräldrarna fick slutligen hjälp vid Option Institute i Boston, där man utvecklat ett speciellt psyko-pedagogiskt program för autistiska barn. Också för TV-tittaren var Jordans förändring under behandlingen ett slående bevis för att denna typ av skador och problem på intet sätt behöver ge livslånga handikapp.
För den som ev vill ta kontakt med Option-Institutet har SIEM via kontakter med SVT fått fram deras telefonnummer. tel: 0091 413 229 2100.

Mailat till SIEM

Alternativ medicin är bra, men........VET du något om autismspektrum störningar och hyperaktivitet??? HUR kan någon så tvärsäkert yttra sig, med den okunskap du visar i ämnet. Jag har provat alternativ medicin på min son, och det kanske kan hjälpa barn med lindriga probelem, men inte min son.Hans liv har förändrats, men bara positivt, sen han fick prova amfetamin. Detta har bla annat att göra med att kemin i hjärnan är i obalans och där kan växter inte hjälpa. Likadant är det med cipramil, den hjälper hjärna hålla en riktig balans av kemin i hjärnan. Utan denna balans, hamnar man i djupa depressioner. Vilket är vanligt vid autismspektrumstörningar. Jag tror också på alternativ medicin, i första hand........men med den kunskap jag fått om hjärnan och dess kemi, vet jag att alla inte kan bli hjälpta av alternativmedicin. Det har givit mig en ödmjukhet till livet, jag skulle aldrig komma på tanken att tala om för någon att deras metod att hjälpa sitt barn är fel! Men jag skulle kanske föreslå ett alternativ. Kanske något att tänka på??

Jag föreslår att du läser t ex en artikel av dr Fred A Baughman i "Mänskliga Rättigheter" nr 3/98. (Den finns veterligen inte på web-en, men jag faxar den gärna till dig om du ger mig ett faxnummer). I den mån jag är okunnig - och vem är inte - är jag i vart fall i gott sällskap.

Sen kan jag väl nämna att jag har ordentlig personlig erfarenhet av såväl ADHD etc som amfetaminmissbruk, i det förra fallet som sambo/förälder i det senare fallet som behandlare (f ö i kommunal tjänst) . Vad gäller cipramil har jag talrika erfarenheter av att patienter som genomgått naturmedicinsk behandling kunnat avstå från cipramil utan problem, trots att läkare förespeglat dem att detta kommer att bli livslångt.

Om du lusläst min web finner du också att jag varit såväl sjukvårdspolitiker som planeringschef, utredare,.läromedelsförfattare, expert etc i vårdapparaten. Så länge jag gett uttryck för konventionella uppfattningar är det ingen som ifrågasatt mitt omdöme och kompetens. Omdömet tappade jag tydligen efter alltför många år i vårdapparaten....

Jag beklagar alltså inte de uppfattningar och fakta jag ger uttryck för på weben. Men jag är ledsen att föräldrar - som du - känner sig anklagade för att de griper efter de halmstrån som räckts fram. Jag anklagar eller nedvärderar inga föräldrar för detta. Så länge orsakerna till den moderna ADHD-explosionen lämnas märkligt outredda av det medicinska etablissemanghet, väljer jag att betrakta såväl barn som föräldrar som offer för den medicinsk-kemiska manipulation som t ex beskrivs t ex på

Det är tråkigt om offren ska känna dåligt samvete eller slåss med varann i stället för att gå till botten med vad det är som hänt. Men halmstrån är halmstrån, det måste man få säga.

Anledningen till att jag betraktar amfetaminbehandling som "halmstrå" är att det är giftigt. Många gifter har inledningsvis "positiva" verkningar och är därför populära. Det gällde också när läkarvetenskapen introducerade morfin, kokain och kvicksilver i artonhundratalets västerländska samhälle, liksom något senare radium för "medicinskt bruk". Men det kommer en dag efter....

PS Någon dag efter denna skriftväxling framgår det av pressuppgifter att ledaren för den sk trenchcoatligan i Littleton, som åstadkom en massaker i skolan där 12 elever och en lärare dödades, medicinerades med ett sk lyckopiller, Luvox. En liknande skolmassaker i Westside Middle school, åstadkoms av en elev, medicinerad med såväl Prozac som Ritalina. Sedan Rohypnol nu kommit i vanrykte, står många nya kemikalier beredda att fylla luckan....

Ett halvår efteråt (jan 2000) kommer detta brev:

Jag arbetar på ett hem för missbrukare och har träffat en hel del killar som fått diagnosen DAMP/ADHD konstaterat. Flera av dessa killar har även som barn behandlats med små doser amfetamin. När de blivit vuxna och blivit fråntagna "medicinen" så har de valt stt själva medicinera sig med amfetamin, som mycket snart blivit ett missbruk. Min fråga är: Finns det ingen medicin idag som kan hjälpa dessa personer till ett drägligt liv ????

SIEMs kommentar: Brevskrivarens fråga besvarades i separat brev, men denna sida handlar om ADD. Brevet utgör en välkommen bekräftelse på vad SIEM hävdat angående amfetaminbehandling som ett olyckligt "halmstrå" när det gäller ADD. Trots all sympati för de drabbade och deras föräladrar vill man väl knappast att de ska hamna ur askan i elden.

Om vaccinationskador och autism

Under hösten 2000 - fem år efter det att SIEMs informationsserie om vacciner och vaccinskador först publicerades på Internet - har landets nyhetsmedia försiktigt börjat nosa på vaccinationsproblemen. Fram till nu har det varit närmast dödstyst - bortsett från den schablonmässiga vaccinationspropagandan förstås. Under tiden har hundratusentals barn vaccinerats, och tusentals av dem drabbats av skador.

Men nu börjar den medicinska bubblan slutligen att spricka - trots alla lögner och allt hemlighetsmakeri av Smittskyddsinstitut, Socialstyrelse, läkemedelsindustri, läkare och nyhetsredaktioner.. osv. Men det kommer att dröja åtskilligt innan hela den sjaskiga historen bakom vaccinatinskampanjerna är utredd.

På kort tid har TVs Kalla Fakta och flera journalister börjat lyfta på sten efter sten i vaccinationshistorien, och den ena gråsuggan efter den andra kilar förskräckt iväg in i nästa mörka skrymsle. Men det börjar bli ont om ställen att gömma sig.

Se också SIEMs månadsmagasin, där vaccinationsfrågan kommenteras i nästan varje nr, och nya undersökningar löpande presenteras.

TIPS: För att få fram fler nyheter och inlägg från de senaste årens debatt och forskning: Använd SIEMS egen sökmotor som finns överst på http://www.klokast.se/index.html , sök t ex på "Ritalina", "ADHD", "Autism", etc

*********ANNONS*****************
Vågar du vaccinera? - Vågar du låta bli?
STUDIEPAKET OM VACCINATIONER
- enskilt, grupp eller studiecirkel? Klicka här!
***********************************

                Några artiklar om ADD och Centralstimulantia, av särskilt intresse för föräldrar till "bokstavsbarn"

Centralstimulantia och Socialstyrelsen
Artikel av dr Harald Blomberg harald@blakulla.net
Se även http://www.haraldblomberg.com
Utskrivbar version; http://www.klokast.se/Nyhet/2008/Blombcsos.doc

Barn som är överaktiva, lättdistraherade, ouppmärksamma, lätt utröttbara och har problem med att kontrollera sina impulser anses lida av ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder).
I USA finns en lång tradition att behandla överaktivitet med centralstimulerande medel, som är starkt beroendeframkallande narkotiska preparat. Medel som Ritalin och amfetamin har där använts mer än 50 år för att behandla barn med beteenderubbningar. Under 90-talet tiodubblades produktionen av Ritalin och f.n. beräknas mellan 7 och 10 % av amerikanska barn och ungdomar, främst pojkar, behandlas med Ritalin och andra centralstimulantia. Dessutom har även vuxna i stigande omfattning börjat behandlas med centralstimulantia p.g.a. ADHD. Mellan år 2000 och 20004 ökade försäljningsvärdet i USA av dessa preparat från 759 miljoner dollar till 3,1miljoner dollar.(1)

MTA studien från 1999
Trots att ett stigande antal amerikanska barn under de senaste 50 åren har använt centralstimulerande under många års tid har det inte gjorts några studier på hur dessa preparat verkar på lång sikt. Uppföljningsperioden i de flesta studier hade högst varit några månader.
Först 1999 publicerades en undersökning som följde upp barn som medicinerat under ett helt års tid, den s.k. MTA undersökningen. Enligt ett pressmeddelande som nyligen gjorts av BBC   ”drog forskarna slutsatsen att efter ett år fungerade medicinering bättre vid ADHD än beteendeterapi. Detta fynd skulle påverka behandlingspraxis på båda sidor Atlanten och förskrivningen i Storbritannien har sedan dess tredubblats”. (2)
En av de ledande forskarna i MTA-undersökningen, professor Peter Jensen, uttalade sig på följande sätt om denna studie.
Citat: ”Vi gjorde den bästa studie som någonsin gjorts på planeten Jorden, som hjälpte föräldrar och lärare med dessa barn – och vad visade den? Den visade att medicin var fortfarande mycket mer effektiv för dessa barn.”(3)
I Sverige yttrade sig Socialstyrelsen om undersökningen: ”… den viktigaste slutsatsen är att noggrant genomförd medicinering är bättre än annan behandling och nästan lika bra som kombinerad behandling. Detta innebär att det krävs verksamheter som skapar förutsättningar för att medicinering kan bli tillgänglig vid behandling av ADHD.” (4)
Denna första MTA studie var en triumf för de stora läkemedelsbolagen och de psykiatrer som propagerade för behandling med centralstimulantia. Emellertid skulle den så småningom visa sig bli en skam för psykiaterkåren och en katastrof för det stigande antal barn som p.g.a. denna studie skulle få diagnosen ADHD och medicineras.
Resultaten av denna studie publicerades i media över hela världen och som en konsekvens av studien har antalet barn som fått diagnosen ADHD och behandlats med centralstimulantia mångfaldigats. I mer än tio länder i Asien, Australien, Europa och Amerika, som jag besökt för att ge kurser i rytmisk rörelseträning har jag fått höra vittnesmål om att ett snabbt stigande antal barn diagnostiseras och behandlas med centralstimulantia sedan början av seklet.

Den nya MTA-studien, en uppföljningsstudie efter tre år
År 2007 publicerades en uppföljningsstudie som gjorts av samma forskarlag som gjort den första MTA studien. I den nya studien hade man undersökt effekterna av centralstimulerande medel efter tre års behandling.
Resultatet av denna undersökning var en stor besvikelse för forskarlaget. En av huvudforskarna i MTA-studien, professor William Pelham, framträdde i BBC-programmet Panorama, där han bland annat sade att vid studiens slut (36 månader) ”fanns det inga positiva effekter – inga alls”…….Vi hade trott att de barn som fick medicin en längre tid skulle ha bättre resultat. Så var det inte. Det finns inget som indikerar att medicin är bättre än inget alls i ett längre perspektiv.”    Enligt Pelhamn modifierade centralstimulantia kortsiktigt barnens beteende, men långsiktigt fanns inte några sådana effekter heller och han fortsatte:”Och den informationen måste göras mycket klar för föräldrar.” (5)
Studien visade också att hos de mest störda barnen, som initialt hade mer uttalade symtom, lägre IQ, sämre sociala förmågor och andra riskfaktorer försvann den inledningsvis positiva effekten fullständigt när barnen kom upp i sena barnaår eller tidiga ungdomsår.
Vidare visade studien en minskning i tillväxttakt relaterad till medicineringen och efter tre år fanns inga bevis på att de tagit igen den förlorade tillväxten.
Forskarna i studien slog fast att de unga som fanns i MTA-gruppen i jämförelse med en kontrollgrupp av klasskamrater oftare brukade alkohol och illegala ämnen. Man skrev ”den högre frekvensen av detta begynnande bruk vid tidig ålder, jämfört med en kontrollgrupp av klasskamrater, tyder på att klinisk uppmärksamhet är påkallad”.
Studien fann också ett starkt samband mellan utskrivningen av ADHD-droger och begynnande kriminalitet bland 11-13 åringar och att risken för kriminalitet var kopplad till längden av behandlingen: ”fler dagars förskrivning av medicin (var) förenat med mer allvarlig brottslighet” (6)
Resultaten av den nya MTA undersökningen publicerades i pressen både i USA, England och Australien. Men i Sverige har media tigit. Vad jag vet har resultaten av denna undersökning inte orsakat någon debatt i media eller bland psykiatrer någonstans i världen. Läkare brukar sällan eller aldrig erkänna sig skyldiga till misstag och det är den sannolika förklaringen till att psykiaterkåren förbigått den senaste MTA undersökningen med tystnad. Kanske inväntar man en ny undersökning som motsäger resultaten av den nyligen publicerade. Utan tvekan kommer läkemedelsbolagen göra allt de kan för att få fram en sådan studie.

Utvecklingen i Sverige
Som vi sett orsakade den första MTA studien från 1999 att antalet barn som fått diagnosen ADHD och behandlats med centralstimulantia mångfaldigats över hela världen och den nya MTA undersökningen från 2007 tycks inte ha påverkat ökningstakten i förskrivningen av dessa medel.
Utvecklingen i Sverige erbjuder ett belysande exempel på hur attityderna till centralstimulantia förändrats under de senaste årtiondenana, något som medfört att ett stigande antal av barn och vuxna har fått diagnosen ADHD och behandlats med centralstimulantia. I Sverige har det under de senaste åtta åren skett en tolvfaldig ökning av barn som fått diagnosen ADHD och behandlats med centralstimulantia, från ettusen behandlade år 2000 till tolvtusen år 2008. Det svenska exemplet kan också belysa varför både läkare och ansvariga politiker över hela världen valt att förbigå den senaste MTA undersökningen med tystnad.
Den ökade förskrivningen av centralstimulantia i Sverige är så mycket mer anmärkningsvärd som Ritalin drogs tillbaka av Socialstyrelsen 1968 p.g.a. ett tilltagande missbruk av preparatet bland patienter. Under 70-och 80-talet måste läkare söka licens hos Socialstyrelsen för att skriva ut centralstimulantia och de användes då i ringa omfattning.

Socialstyrelsen rekommenderar centralstimulantia som behandling av ADHD
År 2004 utkom Socialstyrelsens kunskapsöversikt “Kort om ADHD hos barn och vuxna”. Socialstyrelsen rekommenderar där läkemedel som behandling vid ADHD. De läkemedel som enligt Socialstyrelsen “visats ha bäst effekt och samtidigt ha relativt få biverkningar är de som benämns centralstimulantia (med läkemedelsnamn som Ritalin, Amfetamin). De påverkar signalsubstanser (framför allt dopamin och noradrenalin) i hjärnan.”(7)
Socialstyrelsen underströk hur väldokumenterad deras effekt är i stora studier och att det inte fanns några andra psykoaktiva medel som studerats lika noggrant.
Socialstyrelsen skriver vidare i sin kunskapsöversikt att medicineringen förbättrar barns sätt att fungera och underlättar samvaron med andra. Barnet får lättare att klara skolan, inlärningen underlättas och “dessutom tycks medicinen förbättra funktioner som att tänka ut lösningar på problem.”
Beträffande risk för tillvänjning och framtida missbruk påstår Socialstyrelsen att det inte finns någon sådan risk och att centralstimulantia ”istället tycks minska risken för framtida missbruk.”
Socialstyrelsen påstår att ADHD har en allvarlig inverkan på många barns ”hälsa, utveckling och förutsättningar att få ett fullvärdigt liv som vuxna.” Man hänvisar till uppföljningsstudier, som visar en dyster bild ”med bristande skol- och yrkesframgång och ofta allvarliga sociala och psykiatriska problem i vuxenåldern.”

Är socialstyrelsen bara okunnig eller försöker man medvetet vilseleda?
Vad Socialstyrelsen skrev 2004 i sin kunskapsöversikt om ADHD och centralstimulantia är antingen ett uttryck för okunnighet eller medvetet vilseledande. Det må vara sant att inga andra psykoaktiva medel har studerats lika noggrant som centralstimulantia. Men på vilket sätt skulle det garantera tillförlitligheten i Socialstyrelsens rekommendationer? Socialstyrelsen har uppenbarligen inte satt sig in denna omfattande forskning. Om den hade gjort det skulle den inte okritiskt kunnat marknadsföra centralstimulantia som en effektiv och säker behandling vid ADHD.
Om Socialstyrelsen noggrant studerat den omfattande forskningen om ADHD skulle man inte ha hittat vetenskapligt stöd för sin ståndpunkt att ADHD är en genetiskt betingad biologisk rubbning. Inte heller skulle man ha låtit sig luras av de synbarligen ”goda” resultaten av den första MTA undersökningen och okritiskt marknadsföra centralstimulantia som man gjort.

Aktuell forskning stöder inte att ADHD är en biologisk rubbning i hjärnan
1998 ordnades en konsensuskonferens i USA om ADHD av NIMH (National Institute for Mental Health) Vid konferensen presenterades en genomgång av alla undersökningar med hjärnskanning som ansågs bevisa att ADHD är en biologisk rubbning. Enligt dessa studier skulle det finnas förändringar i vissa områden av hjärnan hos barn med diagnosen ADHD jämfört med en kontrollgrupp. Emellertid visade det sig under konferensen att många av de barn som fått diagnosen ADHD också hade behandlats med centralstimulantia. Vad värre var, inte i något enda fall visste man med säkerhet om de diagnostiserade barnen hade behandlats eller inte (8) Eftersom många undersökningar på apor visat att centralstimulerande medel orsakar sådana förändringar i hjärnan som påvisats i hjärnskanningarna var det därför mer sannolikt att de förorsakats av medicineringen.
I det slutliga konsensusutkastet som efter konferensen delades ut till pressen drog konferensen slutsatsen att ”det inte fanns några data som indicerade att ADHD beror på bristfälliga funktion av hjärnan”.
År 2000 gjorde det amerikanska barnläkarsällskapet ett liknande uttalande, nämligen att ”hjärnskanningar och liknande studier inte visat pålitliga skillnader mellan barn med ADHD och kontrollgrupper.”

Vad beror de initialt goda resultaten av medicineringen på?
Socialstyrelsen skriver vidare i sin kunskapsöversikt att medicineringen förbättrar barns sätt att fungera och underlättar samvaron med andra. Vad var det då, för att låna professor Jensens uttryck som ” hjälpte föräldrar och lärare med dessa barn”?
Vad som på kort sikt händer med barn som behandlas med centralstimulantia är att de blir mer fogliga och villiga att göra som vuxna säger, speciellt när det gäller att utföra tråkiga enformiga klassrumsuppgifter och läxor. Dessutom minskar deras spontanitet och nyfikenhet och de drar sig undan umgänge.
En mängd studier av hur centralstimulerande verkar på djur visar slående likheter med barns reaktioner. Inför NIMHs konsensuskonferens 1998 sammanfattade Peter Breggin resultatet av ett par dussin djurstudier på följande sätt:
“För det första undertrycker centralstimulantia normala spontana oförmedlade aktiviteter inklusive nyfikenhet, umgänge och lek.”
“För det andra främjar centralstimulantia stereotypa, tvångsmässiga beteenden som innebär meningslösa upprepningar.” (9)

Centralstimulerande minskar inte risken för framtida missbruk
Om Socialstyrelsen studerat den forskning som gjorts om centralstimulantia skulle den inte ha gjort det fullständigt absurda uttalandet att medicinering med centralstimulantia inte leder till ökat missbruk utan ”istället tycks risken minska för framtida missbruk.”
Den amerikanska narkotikabyrån (DEA) har upprepade gånger uttryckt oro över att behandling med Ritalin kommer att leda till missbruk av andra droger. 1995 rapporterade DEA att ”ett antal nyligen genomförda studier, fall av drogmissbruk och trender bland ungdomar från olika källor indikerar att användning av Ritalin kan vara en riskfaktor för narkotikamissbruk”.(10)
Vid NIMHs konsensuskonferens 1998 presenterades en långtidsuppföljning av barn med ADHD som behandlats med centralstimulantia gjord av professor Nadine Lambert vid Berkeley-universitet i Kalifornien. Hon jämförde en grupp behandlade barn med en annan grupp barn med ADHD som inte medicinerats. Hon fann ett signifikant samband mellan behandling med centralstimulantia i barndomen och drogmissbruk i vuxen ålder. Hon drog slutsatsen att behandling med centralstimulantia i barndomen “på ett signifikant och genomgripande sätt bidrar…. till daglig rökning hos vuxna, kokainberoende och ett livslångt bruk av kokain och centralstimulerande medel.” (11)
Socialstyrelsens påståenden om risken för missbruk vid behandling med centralstimulantia föranleder frågan om den möjligen härnäst kommer att rekommendera föräldrar att behandla sina barn med små mängder av andra beroendeframkallande medel, t.ex. alkohol, för att ”minska risken för framtida missbruk”?

Forskning har visat att centralstimulantia försvårar inlärningen
Socialstyrelsen påstår att “medicinen dessutom tycks förbättra funktioner som att tänka ut lösningar på problem”.
Redan 1976 publicerades en undersökning där man inte kunde påvisa någon förbättring av skolresultaten hos elever som ansågs ha blivit förbättrade av medicineringen. 1992 visade en genomgång av olika studier en påtaglig risk för att den ökade fokuseringen på stereotypa meningslösa aktiviteter försvårar inlärningen. Man präglade termen “kognitiv toxicitet” för att beskriva hur en sådan överfokusering förhindrar inlärning och försvårar flexibel problemlösning och självständigt tänkande. (12)

Den dystra prognosen vid ADHD beror sannolikt på behandlingen med centralstimulantia
Om Socialstyrelsen noggrant hade analyserat den amerikanska forskningen om ADHD skulle den ha insett att de uppföljningsstudier, som visat att barn med ADHD har en dyster prognos, gjorts på barn, som i många fall behandlats med centralstimulantia och att den dystra prognosen sannolikt mer berodde på behandlingen än diagnosen.
Socialstyrelsens brasklapp att det ännu inte (2004) var känt hur effektiva dessa medel är efter många års behandling kan möjligen ses som ett tecken på att Socialstyrelsens ställningstagande mer var ett uttryck för okunnighet än ett försök att medvetet vilseleda. Men Socialstyrelsens tystnad om resultatet av den senaste MTA studien kan inte ses som något annat än ett medvetet ohederligt sätt att dölja sina egna misstag.

Den nya MTA studien bekräftar resultaten av tidigare forskning om ADHD
Den år 2007 publicerade MTA studien av 600 barn har slutgiltigt bekräftat att de slutsatser som dragits av den föregående ettårsuppföljningen var helt förhastade. Någon positiv behandlingseffekt har inte kunnat påvisas efter tre år.
Studien bekräftar också tidigare forskningsresultat att medicinering med centralstimulantia leder till ökad risk för framtida missbruk och inte som Socialstyrelsen i strid med all erfarenhet hävdar ”istället tycks risken minska för framtida missbruk.”
Den nya studien ger inget som helst stöd för Socialstyrelsens ståndpunkt att medicinering skulle förbättra den förment ”dystra” prognosen vid ADHD utan visar istället ett starkt samband mellan utskrivningen av centralstimulantia och begynnande kriminalitet bland 11-13 åringar och att risken för kriminalitet var kopplad till längden av behandlingen.
Nu när Socialstyrelsen genom den nya MTA studien fått reda på att centralstimulantia enbart har negativa effekter efter tre års behandling skulle man förvänta sig att den rättade sitt tidigare påstående att det inte är känt hur effektiva medlen är efter många års behandling.
Det kanske vore överoptimistiskt att förvänta sig att Socialstyrelsen öppet skulle erkänna alla sina felaktiga och förhastade slutsatser i den reklamkampanj som man nu i många år bedrivit för centralstimulantia. Men borde man inte åtminstone kunna begära att styrelsen följde professor Pelhams råd och gjorde det mycket klart för föräldrar att ”det finns inget som indikerar att medicin är bättre än inget alls i ett längre perspektiv.”
Snart har det gått ett år sedan den nya MTA studien offentliggjordes utan att Socialstyrelsen ens låtsats om den. Den har inte förorsakat någon debatt i media. Inga läkare, psykologer eller sjukvårdsanställda har ifrågasatt den tilltagande förskrivningen av centralstimulantia.
Hur kan det komma sig?

Orsakerna till att den nya MTA studien förbigås med tystnad
Svenska psykiatrer har varit mycket framgångsrika med att övertala politikerna att ge anslag för neuropsykiatriska utredningar, något som medfört att ett stort antal barn och vuxna har fått diagnosen ADHD och behandlas med centralstimulantia. Dessutom har en mängd psykologer och kuratorer anställts och fått specialutbildning för att hjälpa läkarna med dessa utredningar. Inledningsvis fanns det kanske ett visst motstånd på sina håll mot att medicinera barn med stimulantia men med Socialstyrelsens och medias förenade krafter har verksamheten nu fått vind i seglen.
Allt detta har skapat något av en snöbollseffekt: Ju fler barn som diagnostiseras och behandlas, desto fler läkare och psykologer behövs, vilket i sin tur leder till att fler barn diagnostiseras etc. På så sätt har det skapats en kår av läkare, psykologer och andra sjukvårdsanställda som har till uppgift att sköta denna växande verksamheten så att behandling med centralstimulantia kan bli tillgänglig för alla barn som anses lida av ADHD.
Resultatet har blivit en tolvfaldig ökning på åtta år av barn som fått diagnosen ADHD och behandlas med centralstimulantia, från ettusen år 2000 till tolvtusen år 2008.
Emellertid har denna utveckling inte varit utan problem. Enligt en artikel i DN (13) måste många barn vänta för länge på neuropsykiatrisk utredning. År 2007 måste 450 barn vänta mer än tre månader i Stockholmsregionen.
Och trycket ökar. Under 2007 skrevs 40 % fler remisser än året innan,
En bromskloss har enligt artikeln varit bristen på personal som haft kompetens att göra utredningarna.
Men nu har politikerna ingripit för att förbättra situationen och se till att ”i de fall man kommer fram till att barn behöver medicinsk behandling i form av exempelvis låga doser av amfetamin, ska detta göras direkt.” Det ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydberg försäkrar att utökad fortbildning är på gång för att skynda på utredningsprocessen och tillägger: ”Vi dammsuger länet på den kompetens som finns” En annan åtgärd för att höja utredningstakten är att ge ekonomiska incitament. Ju fler utredningar en enhet gör desto mer ska den ha betalt.
Ovan anförda omständigheter tydliggör varför varken Socialstyrelsen eller läkare, psykologer och övriga sjukvårdsanställda lika lite som politikerna har något intresse av att avslöja sanningen om centralstimulantia och ADHD.
Socialstyrelsen och dess experter bland psykiatrer vill naturligtvis inte förlora sin trovärdighet genom att avslöjas i all sin inkompetens och opålitlighet. Läkare och sjukvårdsanställda vill skydda sina jobb och sin försörjning. Politiker vill inte att det ska avslöjas hur lättlurade de är och att de slösar bort skattebetalarnas pengar på en svindel.
Så de svenska skattebetalarna får fortsätta betala så att neddrogningen av svenska barn kan fortsätta utan hinder och utan några positiva effekter på lång sikt. Men utan tvivel kommer dessa droger att orsaka stora skador bland de behandlade barnen, skador som i det individuella fallet kommer att öka ju längre neddrogningen tillåts fortsätta.

Noter
1.    Andrew Bridges, Associated Press, 060104

2.    News; BBC One: Panorama: ADHD drugs have no beneficial effect
Date: 12.11.2007
3.    BBC, Panorama, What next for Craig, 12 november 2007, http://news.bbc.co.uk/1/hi/programmes/panorama/default.stm
4.    Socialstyrelsen, ADHD hos barn och vuxna, 2002, http://www.sos.se/fulltext/110/2002-110-16/2002-110-16.pdf
5.    BBC, Panorama, What next for Craig, 12 november 2007, http://news.bbc.co.uk/1/hi/programmes/panorama/default.stm
6.    MTA Cooperative Group (2007), Delinquent Behavior and Emerging Substance Use in the MTA at 36 Months: Prevalence, Course, and Treatment Effects, Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, Volume 46(8), August 2007, pp 1028-1040
7.    Kort om ADHD hos barn och vuxna. En sammanfattning av Socialstyrelsens kunskapsöversikt, 2004. Sid. 39
8.    Peter Breggin: Talking Back to Ritalin, Da Capo Press, 2001, sid 68
9.    Samma sid. 84-86

10.    Peter Breggin: Talking Back to Ritalin, Da Capo Press, 2001, sid. 97
11.    Breggin sid 97
12.    Breggin sid. 49-50
13.    Dagens Nyheter den 7/6 2008: Barn med adhd ska få snabbare diagnos

Nedanstående text finns också i PDF på http://jannel.se/fakta.adhd.pdf

Fakta om ADHD & Ritalina, Concerta, Strattera

Föräldrar som ställs inför någon som vill ge deras barn en ADHD-diagnos, med åtföljande ”behandling” med Ritalina, Concerta eller Strattera, bör först få ta del av nedanstående information. Föräldrar måste, för att kunna ge verkligt informerat samtycke, få annan information än den som tagits fram av läkemedelsbolagens PR-avdelningar.

Det finns inget objektivt medicinskt test för det som kallas ADHD, och som påstås vara en störning i hjärnan (en kemisk obalans); det finns inga hjärnavbildningar, blodprov, gentester, eller andra tester som kan särskilja ett barn som får beteckningen ADHD från ett barn som inte får det – det finns ingen uppmätt fysisk eller kemisk avvikelse i hjärnan hos något enda barn som sägs ”ha ADHD”. Det finns bara en subjektiv bedömning av barnets beteende.

När någon påstår att ens barn har en störning i hjärnan (”ett osynligt funktionshinder”), måste man be om att få den uppmätt. Ställa frågorna: Vad är normalvärdet för det ämne som barnet sägs ha för mycket/för lite av? Vad är det värde som betecknar tillståndet ADHD? Vad är värdet för just mitt barn? Man kommer då att få veta att det inte går att ge något svar på dessa frågor. Påståendet om störningen i hjärnan (den kemiska obalansen) är, som bäst, en ren spekulation. Fram till dess att en med objektiva medel fastställd brist eller störning konstaterats måste barnen betraktas som friska. De olika ”diagnoschecklistor” som används för att fastställa diagnosen ADHD är så långt från ett objektivt medicinskt test som man kan komma.

Eftersom det inte finns någon sjukdom finns det heller inget som kan kallas ”en medicin för ADHD”. Däremot finns det toxiska medel som på ett kraftfullt sätt påverkar barnets hjärna och har stor effekt på beteendet. Ritalina, Concerta och Strattera är sådana preparat.

Ritalina och Concerta är narkotiska ämnen (metylfenidat), i samma narkotikaklass som amfetamin och kokain, ämnen som har hög missbrukspotential [1], och med i stort sett samma verkan. (I fortsättningen kommer termen amfetaminpreparat att användas som namn på Ritalina, Concerta och andra liknande medel.)

För att få föräldrar att gå med på att ge sina barn dessa preparat har läkemedelsbolag och psykiatriker spritt en hel del mycket vilseledande information, som tas upp nedan:

Den rekommenderade maxdosen för en 6-åring har fastställts i Läkemedelsverkets tragiska beslut att godkänna Ritalina. Myndigheten skriver: ”… maximidosen är 60 mg dagligen (för en 6-åring som väger 20 kilo skulle det innebära ett maximum på 3 mg/kg).” “…the maximum dose is 60 mg daily (for a 6 year-old weighing 20 kg, this gives at maximum 3 mg/kg). [4] Det här motsvarar en dos på 240 mg för en vuxen på 80 kg.

Vilket innebär att en 6-åring skulle kunna få en högre dos än vad som för en vanlig vuxen definieras som en missbruksdos!

I tillägg till det är allt bruk av narkotika – förutom tillfälligt, som vid svåra smärttillstånd – att betrakta som missbruk. Att tygla friska barn med amfetamin och andra droger är inget annat än ett kemiskt övergrepp.

Det är illa nog att barn som är friska utsätts för insomningssvårigheter – det är ingen obetydlig skadeverkan. Sömnsvarigheterna hanteras i många fall genom samtidig utskrivning av sömnmedel, vilket i sin tur leder till andra skadeverkningar. Och än värre blir det när man betraktar de allvarliga skadeverkningarna av Ritalina och Concerta. I en information till läkare skrev Läkemedelsverket att följande information borde tas med i informationen till patienter: ”… de mest centrala biverkningarna med Concerta som t ex blodtrycksstegring, risk för beroendeutveckling, och risk för psykisk påverkan inkluderande depression respektive psykosutveckling.” [6] Det är föga troligt att föräldrar får information om dessa – ”de mest centrala biverkningarna” – när de ska övertygas att barnet behöver amfetaminpreparat.

Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA har efter nya utredningar krävt att Ritalina och Concerta förses med varningstext om risk för psykoser, hallucinationer och mycket allvarliga hjärt-/kärlskador [7]. Man bör, när man läser detta, veta att FDA, som det svenska Läkemedelsverket, nästan uteslutande finansieras av läkemedelsindustrin, och ser denna industri som sina verkliga kunder. Dessa myndigheter har utgett varningar först efter mycket starka protester från allmänheten mot läkemedelsbolagens bedrägliga information.

Bakgrunden till varningarna om allvarliga hjärt-/kärlskador var den rapport som FDA släppte ut den 8 februari 2006. Den för allmänheten tidigare hemlighållna rapporten handlade om amfetaminpreparat, plötslig död och livshotande skadeverkningar [8]. Rapporten berättade, som Reuters återgav, om 51 rapporter om dödsfall i samband med behandling med ”ADHD-mediciner” [9]. I tillägg till dessa 51 dödsfall kan man i FDA-rapporten läsa om ytterligare 30 dödsfall vid Ritalinabehandling, från åren före 1999. Sammanlagt berättar alltså FDA-rapporten om 81 dödsfall. (Man har då tagit bort alla de rapporter där flera droger samtidigt fanns med i bilden och de dödsfall som inträffat i samband med missbruk av amfetaminpreparat.)

Se också nedan om FDA-rapporten om ”psykiatriska skadeverkningar” i samband med behandling med amfetaminpreparat och andra ADHD-droger (som Strattera).

Det borde inte längre vara möjligt att ljuga för föräldrar och säga att dessa narkotiska ämnen ger få och obetydliga skadeverkningar – ändå är det vad föräldrar får veta.

Strattera är en annan psykiatrisk drog som ges till barn med ADHD. Medlet, som tillverkas av läkemedelsbolaget Eli Lilly, är egentligen ett misslyckat antidepressivt medel; det skulle först lanseras mot depression men man lyckades inte visa att det hade någon bättre effekt än sockerpiller. Så det blev liggande. Eli Lilly fick sedan idén att det kanske skulle kunna ha effekt på barn med diagnosen ADHD. Man fick i november 2002 det amerikanska läkemedelsverkets godkännande till att använda Strattera som en ”behandling” vid ADHD.

I stort sett alla psykiatriska droger går igenom samma faser: 1) de hyllas som riskfria mirakelmedel; 2) data om deras verkliga skadliga effekter börjar komma fram; 3) de dras in från marknaden på grund av de allvarliga skador de bevisligen åstadkommer eller försvinner i tysthet bort ur behandlingsarsenalen. Kvar blir dock de ofta kroniska skador som medlen åstadkommit på patienter. Strattera är redan i slutet av fas två, även om medlet blev godkänt i Sverige så sent som i april 2006, och bara funnits på den amerikanska marknaden i lite mer än fyra år.

Läkare och allmänheten i Sverige får inte höra om historien ovan. De får en historia om ”mirakelmediciner” från psykiatriska auktoriteter (ofta inhyrda av läkemedelsbolag) och från den ”patientförening” (Attention) som är betald av läkemedelsbolagen för att säga det bolagen vill att de säger – att fler ADHD-droger ska ges till barn och vuxna [18].

De får av den kände barnpsykiatrikern Lars-Olof Janols, en av personerna bakom Socialstyrelsens bok ADHD hos barn och vuxna, om amfetaminpreparat veta: ”Allvarliga kort- och långsiktiga biverkningar har ej kunnat påvisas.” [19] Janols är tillsammans med barnpsykiatriker Gunilla Thernlund ansvarig för ett rikstäckande ”kvalitetsregister” om ADHD. Där ska bland annat skadeverkningar av amfetaminpreparat registreras. Med tanke på Janols ovillighet att titta lär det inte bli mycket registrerat där.

Allmänheten får höra psykiatriprofessor Bruno Hägglöf, ordförande i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri, i TV om Strattera säga att ”Det finns personer som behöver ta de här läkemedlen livet ut…”, och inte nämna en enda skadeverkning [TV4, november 2004]. Hägglöf var bolagets kontaktperson för Strattera och satt i dess Advisory Board (rådgivande grupp). Läkarna får höra det positiva budskapet om Strattera på Eli Lillys utbildningsdagar landet runt. Ansvarig för bolagets utbildningar – eller rättare sagt marknadsföringsdagar – i Sverige, har varit läkaren Björn Kadesjö [20], som också är vetenskapligt råd för skolhälsovården på Socialstyrelsen, och som – otroligt nog – samtidigt med detta varit ansvarig för Eli Lillys tester av Strattera på 100 barn i Sverige (för vilka bolaget betalt 3 200 000 kronor till klinikerna) [21, s 24]. När Kadesjö skulle testa medlet på barn i Sverige förklarade han och Eli Lilly för etikprövningsnämnden att det inte fanns några etiska problem, och skrev att Strattera var: ”mycket välundersökt och vältolererat av de allra flesta patienter” [21, s 21]. Det ”oetiska” vore i stället att inte ge Strattera till barnen.

Allmänheten får i media höra Christopher Gillbergs och Björn Kadesjös kollega, psykiatriker Mats Johnson berätta om Strattera. Och då låter det så här: ”Biverkningarna med Strattera har varit sällsynta och lindriga.” [22] Allmänhet och media får också av ”patientföreningen” Attention höra att det måste bli tyst om skadeverkningarna av Strattera och andra ADHD-droger. Föreningen kräver censur och att de som har ”ansvar för publiceringen” i media griper in och hindrar att kritiska inlägg publiceras på insändar- och debattsidor. Om Strattera skriver man: ”De studier som gjorts hittills visar att nyttan med behandlingen vida överstiger de potentiella riskerna.” (Pressmeddelande, juli 2006) Föreningen Attention fick under de två åren 2004 och 2005 sammanlagt 1 miljon kronor av Eli Lilly, och samverkar också med de andra tillverkarna av ADHD-droger.

Men bakom den falska marknadsföringen finns alltså den verkliga scenen – Ritalina, Concerta och Strattera åstadkommer mycket allvarliga skador på de barn och ungdomar som får medlen. De bör snarast dras in från marknaden.

Observera: Informationen ovan är inte godkänd av de läkemedelsbolag som tjänar stora pengar på att psykiatriska droger skrivs ut till barn. Den är inte heller godkänd av de psykiatriker som hyrts in av dessa läkemedelsbolag och som gjort karriär på att propagera för dessa medel. Inte heller av ”patientföreningar”, som föreningen Attention, som med ekonomiskt stöd av läkemedelsbolag slåss för att fler barn ska få ADHD-droger.

[2] Judith Rapoport, mångårig ADHD-forskare, citat i boken Selling Sickness, 2005.

[8] FDA, Review of AERS data for marked safety experience during stimulant therapy: death, sudden death, cardiovascular SAEs (including stroke), 27 april 2004,

[9] Reuters, 51 Attention drug patients died, 8 februari 2006, tillgänglig på:

och MHRA/Eli Lilly, Annex 4, Psychiatric Adverse Events, opublicerad analys från 2005.

[15] Gilllberg/Råstam/Cederlund, Slutrapport, november 2006. Gillberg/Råstam/Cederlund, Angående klinisk läkemedelsprövning (atomoxetine hydrochloride) ref nr: 2002/74152; 25 april 2006 Gillberg/Råstam/Cederlund, Angående klinisk läkemedelsprövning, 11 oktober 2005, inkom Läkemedelsverket den 13 oktober 2005.

[17] MHRA, Periodic Safety Update Report, Main Report, period 27 november 2005-26 maj 2006.

[18] Läkemedelsbolaget Janssen-Cilag, ihop med Attention, Pressmeddelande Ingen behandling för vuxna med ADHD, 8 juni 2005, där minst 50 000 barn och 240 000 vuxna i Sverige sägs behöva en ADHD-diagnos, och ofta bolagets ADHD-drog Concerta, http://www.euroinvestor.se/News/ShowNewsStory.aspx?StoryId=8916950

[19] Janols, Allvarliga biverkningar har ej kunnat påvisas, SvD 9 november 1999.

[21] Lilly/Kadesjö, Ansökan om etikprövning, 29 oktober 2004, inkom etikprövningsnämnden i Göteborg den 9 december 2004.

Nyhet: Minikurs i ekologisk medicin GRATIS!

ADD; ADHD, MBD, Damp, autism, hyperaktivitet, autistiska störningar - alternativ behandling

Skolmedicinsk behandling

Alternativ behandling

Komplementärmedicinsk behandling

Orsaker

Option Institute

Mailat till SIEM

Ett halvår efteråt (jan 2000) kommer detta brev:

Om vaccinationskador och autism

Fakta om ADHD & Ritalina, Concerta, Strattera

Snabbguide till SIEMs bibliotek

Hittar du inte vad du söker? Beställ SIEMs månadsmagasin, så får du också tillgång till en sökmotor över SIEMs och SARAs siter!

Nyhet: Minikurs i ekologisk medicin GRATIS! ADD; ADHD, MBD, Damp, autism, hyperaktivitet, autistiska störningar - alternativ behandling

Skolmedicinsk behandling

Alternativ behandling

Komplementärmedicinsk behandling

Orsaker

Option Institute

Mailat till SIEM

Ett halvår efteråt (jan 2000) kommer detta brev:

Om vaccinationskador och autism

Fakta om ADHD & Ritalina, Concerta, Strattera

Snabbguide till SIEMs bibliotek

Hittar du inte vad du söker? Beställ SIEMs månadsmagasin, så får du också tillgång till en sökmotor över SIEMs och SARAs siter!

Nyhet: Minikurs i ekologisk medicin GRATIS!

ADD; ADHD, MBD, Damp, autism, hyperaktivitet, autistiska störningar - alternativ behandling