|
|
|
|
| ||
|
|
|
|
|
|
Ett bra sätt att undvika obehagliga sanningar är att undvika att ställa frågor som kan leda dit.
Om jag såpar trappan i huset där jag bor kan jag räkna med att folk faller och blir skadade. Av de trettio personer som hittills gått i trappan har tjugo klarat sig genom att ta i räcket, en har fått blåmärke på benet, en annan stukat handen, en tredje krossat knät, en fjärde slagit ut en tand, en har brutit lårbenshalsen. ( I regel skedde olyckorna första gången folk gick i trappan, sen har de anpassat sig genom att gå armgång i ledstången, vilket så småningom leder till andra problem.)
Nu gäller det att vetenskapligt studera detta: För att studera saken vetenskapligt måste jag definiera mina nyckelbegrepp och uppsätta en hypotes. Utrustad med detta kan jag sedan studera verkligheten, räkna fall, etc, och se om hypotesen blir bekräftad eller ej: Rätt valda begrepp och hypoteser är grundläggande för att få det resultat man vill ha:
Jag låter nu undersökningen omfatta de senaste fem åren, och studerar förekomsten av lårbensbrott vid gående i min såpade trappa. (kritiska röster har nämligen påstått att "man kan bryta benen om man går i trappan!")
Min studie finner alltså en person under fem år som brutit lårbenshalsen i denna trappa. Nu tar jag ut en kontrollgrupp om trettio personer och finner att också i denna finns det en person som bröt lårbenshalsen. Detta skedde för tre år sedan i samband med att han cyklade omkull.
Följaktligen förekommer lårbensbrott lika ofta i kontrollgruppen som bland dem som går i min såpade trappa.
Alltså - är det ofarligt att gå i min såpade trappa?
M a o: Genom att ställa frågan på rätt sätt kan man effektivt undvika att få rätt på sanningen.
De flesta är väl medvetna om att det inte finns någon ofarlig minsta stråldos från t ex radioaktivt material. Mycket arbete läggs ned på att undvika varje tänkbar strålningsbelastning, också av lindrigt slag, för t ex röntgen- och kärnkraftverkspersonal. Vem har väl inte sett tandsköterskan gömma sig bakom dörrposten när hon ska ta en röntgenplåt, och funderat åtminstone något om riskerna för henne och ofarligheten för patienten? (Pressuppgifter i augusti 1997 pekar på att ca 200 cancerfall i Sverige årligen orsakas av röntgenundersökningar....) Effekterna av Tjernobyl-katatstrofen sågs i den allmänna debatten som särskilt skrämmande därför att alla drabbades till någon del, man kunde inte ringa in en särskild grupp dit skadorna koncentrerats, i vart fall inte i Sverige. Tjernobyl blev ett långsiktigt om än begränsat bidrag till en sämre folkhälsa.
Men vi har bibringats uppfattningen att denna farlighetsgrad är något unikt för just radioaktivitet. För kemiska gifter gäller andra lagar - för dem finns det säkra, riskabla och farliga doser, och det räcker att man håller sig under gränsvärdena för att undvika fara. Trodde vi - av vilken anledning då?
När man studerar giftverkan från ett visst ämne experimenterar man vetenskapligt med vilka doser som med säkerhet är dödliga, eller ger andra bevisade skador etc och sedan sätter man ett gränsvärde på "betryggande" avstånd från den bevisat farliga nivån.
Vilket gränsvärde för såpa i trappor skulle man då kunna ange som oskadligt? Utifrån vetenskapliga utgångspunkter behöver ju inte ens en rejält såpad trappa ge statistiska utslag vid undersökningen - det beror ju helt på hur undersökningen läggs upp, och vad som undersöks. Men utifrån självklart logiskt tänkande finner vi att också den minsta lilla klick såpa i trappan kan leda till döden för den som råkar kliva på den.
När man studerar farlighet gör man nästan alltid ett antagande som är helt oberättigat, nämligen: Ju större dos desto större bör skadeverkan vara! Men det är långtifrån säkert. Kroppen är liksom hela människan förmögen att anpassa sig. När våra trappgångare väl blivit vana vid att trappan var såpad, började de gå armgång i ledstången för att undvika skador.
Också när det gäller kemisk giftverkan har kroppen olika försvarsmekanismer att ta till för att minska skadeverkningarna. (minskad cirkulation, ökat utsöndring, etc) Om jag äter en ordentlig måltid på skämd mat så kommer jag förhoppningsvis att snabbt kräkas och bli av med gifterna. Om giftet i stället ges upprepade gånger i låga doser förmår det inte att utlösa sådana försvarsmekanismer, varför kroppen behåller giftet i magen, och kroppens celler utsätts för giftet under längre tid och med större risk för att giftet sprids i kroppen och t ex deponeras i vävnader utan att kunna utsöndras. När väl symtomen långt om länge visar sig är det inte fråga om kräkningar - sådana vore ju meningslösa i det läget - utan om obehag och felfunktioner från varierande ställen i kroppen. (Precis som folk väljer sitt individuella sätt att ta sig nedför en såpad trappa, väljer olika kroppar olika vägar att försöka hantera en skada.)
Vi kan då göra en "vetenskaplig studie" över sambanden mellan intag av detta gift och hälsotillstånd och t ex finna
|
GIFTEFFEKTER |
Efter KORT TID |
Efter LÅNG TID |
|
Enstaka H÷G DOS |
Kräkningar, illamående, huvudvärk |
Varierande symtom |
|
Många LÅGA DOSER |
Inga speciella |
Varierande symtom |
Studien ger då ingen anledning till oro - skadorna är tillfälliga och kan undvikas om man håller sig under gränsvärdet. De långsiktiga effekterna för lågdosgruppen är inte tydliga - alla jämnåriga som man skulle kunna jämföra med har ju också varit med om en hel del, och alla har varierande symtom.
Om någon skulle vilja undersöka om inte låg-dos-exponering ändå ger problem , kan han tillgripa "såpa i trappan"-modellen för att slippa få reda på obehagliga sanningar, dvs ställa en mycket preciserad hypotes, med föga sannolikhet att ge statistiskt signifikant utslag.
Det sunda förnuftet skulle naturligtvis hävda att eftersom giftet i högre doser utlöser kroppens försvarsmekanismer så måste det vara skadligt. Men det går inte att "vetenskapligt" belägga.
Det finns alltså inga säkra gränsvärden för gifter o skadeorsaker.
När man genomför en undersökning som ska bearbetas med statistiska metoder, är alla undersökta personer lika betydelsefulla. Tyvärr betyder det också att man antar att de också i andra avseenden är lika, något som leder till märkliga fenomen: Tusen personer går i en såpad trappa. Arton bryter något ben i kroppen, vilket kan konstateras med röntgen. Olycksrisk alltså: 18/1000 = 1,8 %. Nu hade emellertid 950 personer kommit i kontakt med trappan förut, och höll sig i ledstången, medan 50 var intet ont anande. Det var bland de senare som alla benbrotten ägde rum. Olycksrisk bland dessa: 18/50 = 36%. Beroende på vad vi önskar visa kan vi nu ange olycksrisken till 1,8% eller 36%.
Nu vill vi jämföra detta med risken att bryta benen i rulltrappor. Denna gång undersöker vi under tio års tid dem som inkommit till Stockholmsjukhusens akutmottagningar efter rulltrappsolycka. Det blir 54 stycken under dessa år. Av dessa hade 24 brutit något ben. 24/54 = 44%. Vi kan nu visa att det är betydligt farligare att åka rulltrappor än att gå i såpade trappor. ( 44% jämfört med 36% - eller med 1,8%.) I själva verket bör vi genast förse samtliga hus i detta land med såpade trappor, och därigenom markant sänka olycksrisken. Eller?
Låt oss nu titta på ett ur högen av sk vetenskapliga bevis, denna gång rörande vaccinering:
---------------------
Title Neurological complications following measles vaccination.
Author Allerdist H
Source Dev Biol Stand, 43:1979, 259-64
Abstract
In Hamburg 18 cases of neurological complications following vaccination with live measles virus vaccine (including 2 cases of abortive encephalopathy) have been observed between 1971--1978. A causal connection was assumed in 14 cases, that means an incidence of 1 neurological complication per 2,500 vaccinees and an incidence of 1 abortive encephalopathy per 17,650 vaccinees. These results differ from studies of various countries which used the same vaccine strain (Schwarz). Clinical symptoms, age distribution and incubation period are demonstrated. The prognosis seems to be good; the risk of vaccination compared to the risk following original measles is between 1:10 (convulsions) and 1:18 (encephalopathy).
----
Undersökningen säger sig alltså ha funnit att risken för kramper och hjärnskador är 10 -18 gånger större om man får mässling, än efter vaccination. Vaccination är alltså "bra" för det sänker risken för dessa skadesymtom. Men vad är det man säger sig ha jämfört?
Å ena sidan har man räknat skador bland alla dem som vaccinerats: Skadefrekvensen blev 1 per 2500, resp 1 per 17650.
Å andra sidan anger man skadefrekvensen bland de barn som man känner till som har diagnosticerats ha mässling: Skadefrekvensen var här alltså 10-18 gånger större, dvs 1:250 resp ca 1: 1000.
1) Vart tog alla de barn vägen som utan föregående vaccinering utsattes för naturlig mässlingssmitta utan att någonsin utveckla mässling, eller i vart fall drabbades så lindrigt att de aldrig uppsökte någon läkare och fick någon diagnos? Det är ju dit flertalet av de vaccinerade barnen skulle ha hört om de inte vaccinerats! Svar: De finns inte redovisade i undersökningen.
2) Av de barn som diagnosticerats för mässling och drabbats av skador - fanns det bland dem några som OCKSÅ hade vaccinerats mot mässling, och spelade det i så fall någon roll för hur allvarligt sjukdomsförloppet blev? Svar: Det får vi inte veta.
3) Kan vi utifrån detta överhuvudtaget dra några som helst säkra slutsatser om farligheten hos mässling resp vaccinering? Svar: Den enda säkra slutsats som kan dras är att 14 barn någorlunda bevisligen har skadats av vaccineringen.
4) Eftersom vaccinationen alltså bevisligen i 14 fall lett till neurologiska skador - kan det tänkas att vaccineringen också lett till andra typer av skador - immunologiska, hudsjukdomar, etc? Svar: Det får vi inte veta. Det har inte undersökts
5) Undersökningsperioden omfattar sju år. Inom hur lång tid efter ett barns vaccinering har man bedömt att kramper och hjärnskador är orsakade av vaccineringen? (Hur vet man att "inkubationstiden" för skador efter vaccination är densamma som vid egentlig mässling?) Finns det risk för att andra symtom kan visa sig senare? Svar: Det får vi inte veta.
Men vi får veta att "prognosen för vaccinering är god". På vetenskapliga grunder. På samma grunder som vi fått veta att amalgam är ofarligt, att elallergi är ett påhitt, och fluorsköljning i skolan är ett hälsovårdande måste. Eller - några årtionden tidigare - att kvicksilver är bra medicin vid syfilis, att radium har hälsobringande verkningar, osv.
Vi kan lätt räkna ut att undersökningar av detta slag är kostsamma att genomföra. Vem bekostar dem? = Vem har intresse av att bekosta dem? = Vem tjänar på dem?
Till den som är tveksam till propagandan finns standardrepliken :"Det finns inga (vetenskapliga) studier som bevisar att X på något sätt skulle vara skadligt". Nej, vem skulle ha intresse att finansiera detta, eller av att sätta sin forskarkarriär på spel genom kontroversiella studier? De kan ju rentav få diagnosen "Yttre Miljösyndrom":
----------------------- Nilsson CG, Gothe CJ & Molin C
Environmental somatization syndrome. Hur hanteras det yttre miljosyndromet? (Environmental somatization syndrome. How to deal with the external milieu syndrome?)
Nord Med 109(4):121-125 (1994) (In Swedish with Abstract in English
ABSTRACT: "Somatization is a tendency to experience and communicate psychogenic distress in the form of somatic symptoms and to seek medical help for them. Patients suffering from environmental somatization syndrome (ESS) consider their symptoms to be caused by exposure to chemical or physical components of the external environment or by ergonomic stress at work. ESS is distinguished by mental contagiousness and a tendency to cluster. Sometimes it explodes in wide-spread epidemics that may be escalated by mass-media campaigns. Extensive ESS epidemics have been connected to, i.a., arsenic, carbon monoxide ("generator gas poisoning"), mercury ("oral galvanism"), carbon-free copy papers, electromagnetic fields ("electric allergy") and repetitive movements ("repetition strain injury", RSI). The typical patient directs the interest on the external environment, refuses alternative explanations of his symptoms and abhors any suggestion of a psychogenic etiology. The community is often placed in difficult positions by lobby groups calling for drastic measures to eliminate alleged disease-inducing exposures. When hygienic evils occur simultaneously with an ESS epidemic, it is essential to strictly differ the hygienic problems from the ESS problems. If mismanaged, measures aimed at reducing hygienic inconveniences may aggravate the complex of ESS problems."
-----------------------------
På svenska alltså:
"Somatisering är en tendens att erfara och uttrycka psykogen stress i form av kroppsliga symtom, och att söka medicinsk hjälp för dem. Patienter som lider av Yttre Miljösyndrom anser sina syntom vara orsakade av kemiska eller fysiska komponenter i den yttre omgivningen eller i påfrestningar i arbetet. Yttre Miljösyndromet urskiljs genom mental smitta och hopklumpning. Ibland exploderar det i breda epidemier som kan trappas upp genom massmediaengagemang, kraftiga epidemier har förknippats med t ex arsenik, koloxid, kvicksilver (oral galvanism), självkopierande papper, elektromagnetiska fält och repetitiva rörelser (belastningsskador). Den typiska patienten riktar intresset mot den yttre omgivningen, vägrar alternativa förklaringar till sina symtom och avvisar varje förslag om psykiska orsaker.. Samhället försätts ofta i en svår situation av lobby-grupper som påfordrar drastiska åtgärder för att eliminera sjukdomsorsakande faktorer. När miljöproblem uppstår samtidigt med en YMS-epidemi är det viktigt att åtskilja miljöproblemen från YMS-problemen. Om de missköts kan miljöåtgärder förvärra YMS-problemen."
SIEM ser med intresse fram mot bildandet av en patientförening för denna säregna åkomma, samt adekvat (psykiatrisk?) behandling.
------
Senast kan vi läsa att forskare avfärdar El-allergi som en "psykisk störning". Man har vid "objektiva försök" konstaterat att försökspersonerna inte kunde avgöra om en elektrisk apparat var påslagen eller avslagen, och därmed var deras besvär psykiska. Läsaren kan pröva att droppa t ex ett par droppar giftigt insektsmedel i ett glas vatten, ta ett annat glas med rent vatten, och försöka skilja på glasen genom att smaka på dem. Kan du inte skilja på glasen är insektsmedlet ogiftigt!! Hallandsåsen är därmed också ett rent psykologiskt problem....
"When I think back of all the crap I learned in high-school,
Its a wonder I can think at all....."
(Ur Paul Simon: "Kodachrome")
För mera skräpvetenskap se gärna t ex SIEMs Amalgambroschyr.
|
|
|
|
|
|
