|
|
|
|
| ||
|
|
|
|
|
|
Följande fallberättelser är översatta utdrag ur "Immunization
Theory vs Reality: Expose on Vaccinations" av Neil Z Miller, ISBN
1-881217-12-4 (÷versättning: Ulf Brånell, SIEM)
HARLEY och ASHLEY
Bäste Mr Miller
För ett tag sedan tog jag våra enda barn Harley (2
mån) och Ashley (2 år) till doktorn för deras kontroller.
Harley var lite tät i näsan och Ashley var förkyld, i övrigt hade
båda god hälsa.
Harley fick sin första DPT-vaccination, oralt poliovaccin samt Hib-spruta. Ashley fick sin första Hib och MMR, samt sin tredje DTP och fjärde oralt polio.
Efter vaccinationerna lade jag barnen för sin sovstund. Harley vaknade först, hans länder var alldeles röda. Jag hörde Ashley vakna och sen hörde jag en duns. Hon föll raklång på golvet. och skrek "Mamma, jag kan inte gå!" Jag såg över henne och ställde henne upp, hon hade ingen som helst styrka i benen.
Jag ringde sjukhuset och tog Ashley till akuten, under tiden som jag lämnade Harley med en barnvakt. På sjukhuset väntade vi mer än 20 minuter för att doktorn skulle avsluta sina popcorn, innan han kunde kontrollera Ashley. Han rörde henne aldrig eller ens klädde av henne. Den officiella rapporten sa att barnet inte kunde gå, "inga andra problem".
När vi kom tillbaka skrek Harley gällt. Barnvakten sa att det hade börjat mer än en och en halv timme tidigare. Han var otröstlig, och skrek sig till sömns två timmar senare. Jag ringde akuten. De rekommenderade ett varmt bad och sa att "det var inget att oroa sig för".
I tio dagar var Harley helt förändrad. Han sov knappt, åt knappt och tycktes bli sämre och sämre. Den 17 maj 1991 steg min man upp, kollade Harley och skrek "Bonnie, kom upp, ring ambulansen, Harley är död!"
Polisen och coronern kom med ambulansen. Coronern kikade in i ambulansen, undersökte aldrig Harley och sa "Plötslig spädbarnsdöd". Harley forslades sedan bort. Min man och jag såg honom inte på tre dagar förrän den 20 maj, - i sin kista.
Mina föräldrar kom till Harleys begravning. Min far vrålade "Vem av er mördade min dotterson?" Min mans föräldrar håller sig borta, de tycker vi skulle sluta sörja Harley och gå vidare med våra liv.
Jag vill peka på följande punkter:
- Den sköterska som gav vaccinet nämnde aldrig risken för bieffekter.
- Ashley har varit till flera läkare p g a sin förlamning. De brydde sig aldrig om vår muntligt uttryckta misstanke om att den hänger ihop med vaccineringen.
- Obduktionen beskriver Harley som ett femveckors barn, han var nio veckor.
- Patologen fick aldrig några vävnadsprover. Harleys blod kom med post efter elva dagar, det transporterades inte fruset.
- Läkaren
antecknade aldrig tillverkningsnumren på vaccinerna.
Tillverkarna kan inte hjälpa oss med den informationen.
- En tjänsteman på stället där vi fick vaccinerna sa till oss: "Fortsätt med livet, lägg ner den här undersökningen. Det är bara ett barn!"
- Vi fick ingen ersättning genom FVCA (Federal Vaccine Compensation Act)
- Två kongressfrågor är på väg att behandlas för att få fram information om våra barns hälsovård.
.... Vad är livet i dag? Tomt. Regeringen tar sin tid. Ashlees framtida hälsa är på spel. Det går inte ens att testa om skadorna är bestående eller ej.
Det är ledsamt att regeringen inte bryr sig om våra barn. De bryr sig inte om att ett oskyldigt barn har dött genom deras försummelse, och deras önskan att låtsas att allt är som det ska. Vår son kan inte vila i frid på grund av byråkratin. Harley har nu varit död i mer än två år. När ska regeringen sluta styra våra liv, t o m efter döden? Vad kommer härnäst?
---------------------
VICKI
Bäste Mr Miller
Jag har fyra underbara barn. Min äldsta dotter Vicki är åtta år. Hon är för tidigt född och vägde drygt två och ett halvt kilo när hon föddes. Jag har i det längsta försökt undvika vad jag sett som onödig inblandning i mina barns hälsa genom välmenande men missledda läkare.
Jag har ett livligt minne av diskussionerna med mina läkare om vaccineringarna. Det tog flera besök innan jag vågade vaccinera dem, inte för att jag var rädd för nålar, utan för att jag hade en känsla av att sprutorna inte var hälsosamma. Med stor bitterhet konstaterar jag att ingen av läkarna visade mig den lista över varningar som talar om vilka barn som inte ska vaccineras.
När jag tillät Vicki att vaccineras vid fyra månaders ålder blev hon mycket sjuk under natten. Hon skrek oupphörligt och gällt, och kunde inte tröstas. Hon hade hög feber, Jag ringde min läkares SOS-nummer och han talade om att det var mycket viktigt att aldrig låta Vicki få kikhostevaccinet igen, men att jag skulle fortsätta med de övriga vaccinerna.
Vickis neurologiska problem uppmärksammades först några veckor senare. Hon blev efter i utvecklingen, och kunde aldrig krypa riktigt. Hennes tal kom sent. Efter flera tester sa man att Vickis kramper gjorde det svårt för henne att koncentrera sig och lära sig, även om hon är ganska intelligent.
Ingen berättade för mig om riskerna med vaccinationer. Jag frågade, men de talade ändå inte om något. Nästan varenda varning när det gäller DTP stämmer på Vicki: låg födelsevikt, familjebakgrund med kramper, familjemedlemmar med svåra allergier.
I dag har Vicki kramper hela tiden. Läkaren säger att hon har en "uppmärksamhetsstörning". Hon har koncentrationssvårigheter och är extremt lätt distraherad. När hon försöker uttrycka sina tankar och känslor fladdrar hennes ögon och hon stammar. Som resultat är hon två år efter i skolan.
Trots allt har hon en härlig attityd, och en underbar känsla för humor, och är mycket sportig. Vi försöker se på de positiva sakerna, och de är många. Jag har stora förhoppningar för henne, men också djup ånger för att jag på något sätt borde ha kunnat skydda henne för detta våldsamma övergrepp på hennes liv.
----- JONATHAN
Bäste Mr Miller
....
Jag är 23 år, gift och förälder NUMERA till en enda son, Michael, som är 27 månader. Michael var fem månader när jag blev gravid med min andre son, Jonathan.
Jag gick till vårdcentralen för att Michael skulle få sin andra omgång av vacciner. Då var Jonathan sex veckor. Den enda spruta han då hade fått var Hepatit B, som de gav honom på sjukhuset vid två dagars ålder. Sköterskan gav Michael sin DPT och MMR, och sade att hon skulle fortsätta med att ge Jonathan hans vacciner, eftersom han var där. Jag sa att jag tyckte han var för liten, och att han rann i näsan, och ville ha ny tid för honom, men hon insisterade. Så han fick DPT, Hib, Hepatitis B och oralt polio, vilket jag tycker är bra mycket för ett sexveckors barn.
Hon var mycket hård mot mina barn, och de båda skrek för sprutan, så att jag själv också nästan satte i gång att skrika. Efter några minuter tystnade Michael, men Jonathan fortsatte i femton -tjugo minuter. Slutligen somnade han i bilen på väg hem. Så fort vi kom hem och jag tog honom ur bilen började han skrika igen, denna gång mycket gällt och högt, och jag försökte allt för att trösta honom, men förgäves.
Jag satte honom i hans sittgunga och efter två timmar somnade han igen. Jag ringde en tjänst som kallas "Fråga sköterskan", och hon rådde mig att om han började skrika igen i mer än två timmar skulle jag ta honom till akuten.
Förutom skikandet var hans ben svullet och rött. Om man försökte röra hans tår eller någon del av det vänstra benet ( som hade fått sprutorna) började han skrika igen.
Sex dagar senare, Dec 15 1993, dog Jonathan i sömnen. Han hade varit ett mycket friskt barn utan några bekymmer, ett A-barn. Obducenten sa att Jonathan dött av plötsligt spädbarnsdöd, men jag tror inte på det. Jag har talat med myndigheterna men ingen verkar bry sig om. För dem var Jonathan bara en siffra, för mig var han livet.
Jag ska inte ta upp mer av Er tid, men om ni har några förslag, var snäll och skriv och låt mig få veta. Tack så mycket för Er tid och förståelse..
--------
SHANA
Bäste Mr Miller
Jag har fyra barn mellan tre och fjorton år, tre pojkar och en liten flicka. Alla hade normala födslar och var friska barn. När Shana, vår dotter, var tre månader gammal tog vi henne till rutinkontroll, och hon fick sin första omgång av DTP och polio. Strax därefter fick hon hög feber. Vi fick rådet att ge henne febernedsättande medel. Naturligtvis lydde vi alltid läkarens ordinationer, och förlitade oss på att detta var det medicinskt rätta att göra. Ingen nämnde ens för oss att vi hade rätt att välja mellan vaccination eller ej.
Efter den dagen fick Shana en djup, kruppartad hosta. Hennes röst blev djupare och djupare. Hon sov inte längre efter att ha fått bröstet. I stället spände hon ryggen i en båge och skrek som om hon hade fruktansvärt ont. Hon kunde inte längre bajsa, och vi fick faktiskt pilla ut avföringen själva, i små klumpar.
Dom sa att hon hade problem med bröstmjölken, och som en idiot satte jag henne på pulvermat. Under tiden ordinerade doktorn röntgen, bariumkapslar och värdelösa tester för flera hundra dollar. Fast jag kunde höra Shana stöna och skrika i sjukhussalen fick jag veta att jag var inte tillräckligt desinficerad för att gå in och trösta henne. Mina andra barn kunde från väntrummet också höra hennes genomträngande skrik.
Under de följande sex månaderna sov mitt stackars barn aldrig mer än tjugo minuter i taget, vaknade med ett skrik och spände ryggen till en båge. Min man och jag turades om att gå med henne, mata henne och pilla ut avföring....
Shana föll under de vanliga tillväxtkurvorna, och slutade växa helt och hållet under sex månader. Vi fick reda på att hon kunde ha Downs Syndrom eller neurologisk skada. Vi bytte läkare när vår barnläkare sa att hon såg efterbliven ut. Jag vet att jag inte födde ett efterblivet barn.
Under hela denna tid var det ingen som ens föreslog ett samband med vaccinerna. Så vår nye läkare gav Shana nya sprutor. Det var så rörigt under denna tid så jag minns inte hur mycket nya problem som tillstötte.
Under de följande månaderna började Shana långsamt komma ur detta eländiga tillstånd. Efter ett år började hon att verka mycket bättre. Vid fyra års ålder var det enda kvarvarande tecknet en djup hes röst och en kruppartad hosta. Hon verkade normal, frisk och stark. Men hennes förskollärare informerade oss nyligen om att det kan bli nödvändigt för henne att gå om klassen för tredje gången. Vi skickade henne på sommarskola och de föreslog att hon skulle testas för inlärningssvårigheter.
Shana får nu rätt träning och omsorg på en privat skola. I kombination med homeopatiska medel kommer min dotter att kunna leva ett normalt liv. Jag ber till Gud för att denna källa till fruktansvärda övergrepp på människoliv, ska avslöjas. Jag hoppas att andra ska lyssna till det modiga fåtal som säger sanningen om vaccinationerna, i en värld som lär oss att förneka våra instinkter för att bli socialt accepterade.
Många frågar mig om vad jag gör när det gäller vaccinationer i dag. Jag brukade fylla i fåniga uppgifter i vaccinationsformulären, så att mina barn skulle accepteras på läger, i skolor, osv. Nu säger jag sanningen - att jag kommer aldrig mer att blint lita på sk medicinska auktoriteter. Jag fattar medvetna val om mediciner, och kommer lära mina barn det samma. Om min rätt som amerikansk medborgare att välja att inte förgifta mina barn kommer att tas bort, då flyttar jag. Vi behöver verkligen upplysa oss om vaccinering, och vad verklig frihet innebär.
---------
RYAN
Bäste Mr Miller
Vår son Ryan föddes frisk. Jag hade en normal graviditet och förlossning. Alla tester var OK.
Vid två månaders ålder togs Ryan till doktorn för kontroll. Han fick sin första DPT-vaccination. Inom ett dygn började han förändras. Han blev apatisk och kinkig och stirrade glasartat. Läkaren försäkrade mig att allt var ok, han rekommenderade barnaspirin.
Flera veckor senare, efter Ryans andra DTP-spruta blev hans reaktioner de samma. Han fick också svår diarrÈ, blev ointresserad av flaskan, fick kvävningsanfall, stirrande ögon och sov länge, när han inte skrek gällt. Jag kontaktade läkaren igen, och han försäkrade igen att allt var ok. Strax därefter fick Ryan fula utslag på stjärten. Läkaren behandlade det som blöjutslag. Jag har haft tre barn förut, och hade aldrig sett blöjutslag som liknade det här.
Ryans utveckling började stanna av. Fast han gick vid tio månaders ålder tog han efter ett år fortfarande bara ett par steg. De ord han kunde tidigare, försvann. Han slutade bara att prata.
Vi sjutton månader, en speciellt besvärlig dag, ringde jag läkaren på kvällen för att berätta att det var något fruktansvärt fel på barnet. Han svarade "Jag tar bara akutfall om natten". Fyra veckor senare lades Ryan in med hög feber och lunginflammation. På sjukhuset berättade de för mig för första gången att hans kvävningsanfall och stirrande var kramper (av epileptiskt slag, övers anm). Ingen nämnde någonsin att vaccinerna kunde vara orsak
.
Ryans fjärde DTP-spruta fick han vid 18 månader. Han fick samma reaktioner som förut. Nästa dag hade han hög feber, kramper och skrek konstant genom hela kvällen.
En månad senare lades han åter in med kramper. Hjärnröntgen visade att huvudet hade ökat i storlek. Ännu ingen förklaring.
De medicinska problemen och utvecklingsproblemen fortsatte. Ryan tillbringade de första tre åren av sitt liv in och ut på sjukhus. Diagnoser fick han, men orsaken fastställdes aldrig.
När Ryan var två år visade en TV-station något de kallade "Vaccin-rouletten". Jag såg detta och blev förbluffad eftersom Ryans tillstånd och historia var en spegelbild av vaccinskadorna. Jag började läsa, ställa frågor och började plocka ihop bitarna. Jag blev nu övertygad att för varje spruta Ryan fått hade han blivit mer och mer skadad. Jag blev arg på mig själv för att inte ha börjat ifrågasätta, och jag blev arg på läkarkåren för deras tystnad om ämnet.
När jag konfronterade Ryans läkare gav han standardtalet om att "fördelarna överväger riskerna". Vid detta tillfälle fick vi också rådet att inte ge Ryan hans fjärde DTP-spruta. Det är som att stänga dörren sedan hästen rymt.
Ryan är nu tonåring. Han lider av inlärningssvårigheter, kramper, astma, huvudvärk, hörselskador och mastoidit. Han straffas för vår brist på kunskap.
Nyligen besökte jag en föräldragrupp som var för vaccinering. Jag berättade min historia och en mamma blev upprörd för att jag "skrämde" henne. Om du läser detta, beklaga inte mig! Se på dina egna barn, det är de som är i fara! Jag är glad att föräldrar blir skrämda. Jag hoppas jag kan skrämma er tillräckligt för att ställa frågor och söka sanningen!
Det är för sent att förändra Ryans situation men vi kan sprida vår kunskap och våra erfarenheter, så att andra kan lära av våra misstag. Bara då kan det verka som om riskerna vi tog kan göra nytta för andra!
----------
TAYLOR BRYNN
Bäste Mr Miller
Den 1 juli 1994 födde jag en underbar liten flicka, efter en normal 41-veckors graviditet. Hon vägde över fyra kilo och var mycket frisk. Vi döpte henne till Taylor Brynn Alexander.
I november 1994 tog jag Taylor till läkaren för hennes andra omgång av vacciner. Läkaren sa att det var en stor, frisk flicka, och att hennes rörlighet var som en sexmånaders baby. De gav henne vaccinationer för 4-månaders barn.
Taylor skrek fruktansvärt. DTP-sprutan fick henne att blöda så mycket att jag fick byta blöja, för blodet rann längs hennes ben. Jag höll henne och lugnade henne, sen åkte vi. Vi hade 45 minuters väg hem, och hon somnade så snart vi satt oss i bilen. Jag kontrollerade henne noga eftersom hon tog några djupa suckar i sömnen. Ett par gånger kunde jag inte se henne andas, så jag lade handen på hennes bröst och kunde svagt känna hennes hjärta slå. Det oroade mig, men jag tänkte att jag höll på att bli paranoid av min oro för att ge henne sprutorna.
Jag hade alltid varit bekymrad när barnen hade fått sina sprutor, för jag hade hört talas om fruktansvärda reaktioner. Efter att Taylor hade fått sin första omgång frågade jag ut läkaren om dem. Hon informerade mig att barn löper mycket större risk för komplikationer och t o m dödsfall, om de inte får sprutorna. Jag frågade henne om hon någonsin hade haft någon som fått problem av sprutorna. Hon sade att det fanns ett fall av plötslig spädbarnsdöd aktuellt, men hon kunde inte se något samband mellan det och sprutorna. Hon sa att barnet dog sju dagar efter sprutorna, och hon trodde inte de var orsaken.
När jag fick hem Taylor den kvällen ville hon bara bli hålld, och sov mycket. På kvällen var hon ovanligt kinkig. Hon vaknade mitt i natten med ett ovanligt högt skrik. Hon sov alltid hos min man, och hade aldrig vaknat på det sättet förut. Hon var alldeles genomvåt av svett, och hade kissat så jag fick byta alla hennes kläder. Jag gav henne bröstet, höll henne och hon somnade om.
Sedan började jag märka förändringar. Honvar inte alls så beslutsam som hon brukade. Hon ville inte vara i sin gåstol längre. Hon försökte inte sitta upp som hon brukade, när man höll henne. Hon ville inte ha nappen längre. När jag höll henne mot axeln och vaggade henne lade hon bara huvudet mot axeln och stirrade. Detta var verkligen onormalt eftersom de enda gånger hon var stilla i vanliga fall var när hon fick bröstet eller sov.
Måndagen den 14 Nov 1994 var jag på arbetet när jag fick telefon från min barnvakt att Taylor hade slutat andas, och att jag måste skynda mig hem. Jag var bara ett par minuter bort, men det kändes som timmar innan jag kom hem. Jag sprang in genom dörren och tog min slappa baby från barnvakten, lade henne på soffan och gav henne mun-mot-mun. Strax kom ambulansen och tog henne till sjukhuset. Jag följde efter i bilen och ringde min man från biltelefonen. Jag slutade aldrig att be innan de ko ut och sa att det fanns inget mer de kunde göra för henne. De började berätta för mig om plötslig spädbarnsdöd, men jag ville inte lyssna. Jag ville bara hålla mitt barn en gång till. Där var hon, låg med bara en liten filt omkring sig som om hon sov, om det inte hade varit för hennes blåa läppar. Jag höll henne, snyftade och bad till Gud och vara snäll och ta väl hand om henne tills jag kunde vara hos henne igen.
Jag hade hört talas om plötslig spädbarnsdöd förut, men det enda som surrade i huvudet var det fall av plötslig spädbarnsdöd som Taylors läkare hade berättat om, och det var en vecka efter att han hade fått sina sprutor. Jag kunde inte acceptera att min underbara friska baby bara slutat andas utan orsak en dag, och det spelade ingen roll vilka förklaringar man gav mig.
Den 29 november frågade jag ut Taylors läkare om hennes död. Hon ansåg inte att det fanns något samband mellan sprutorna och dödsfallet. Hon sa att plötslig spädbarnsdöd var mycket sällsynt, och att de inte visste vad det berodde på. Hon sa att detta vara bara det tredje fallet hon hade sett under sin yrkesverksamma tid, och att de gett många barn sprutor.
Jag tror fortfarande att det fanns ett samband, men vart jag än vände mig påstod man motsatsen. Jag försökte forska runt plötslig spädbarnsdöd, men fann inga svar. Sen började jag forska om vacciner, och fann er bok "Vacciner: Är de verkligen säkra och effektiva? och en annan bok av Harris L Coulter och Barbara Loe Fisher; "DTP: Ett skott i mörkret "
Jag tror jag slutligen fann sanningen efter att ha läst dessa två böcker. Det gjorde så ont att förstå att jag höll Taylor i knät medan läkarna fyllde henne med dessa gifter, som så småningom dödade henne.
Jag är så arg över bedrägerierna och lögnerna om detta. Jag känner att jag måste göra något för att undvika att det händer någon annan, och till minnet av mitt underbara barn. Jag hoppas ni kan hjälpa mig finna något jag kan göra för att hindra detta från att någonsin hända igen. Jag önskar någon hade visat mig er bok innan Taylor vaccinerades, eller att läkaren hade gjort en ärlig beskrivning av vad vaccinationerna i verkligheten innebär. Det är så svårt att leva med sanningen när det är för sent, särskilt när det var jag själv som tog henne till läkaren, i tron att jag skulle skydda den underbara gåva Gud gett mig, och finna senare att det blev precis tvärtom.
Jag hoppas ni vill svara mig och föreslå vad jag ska göra. Jag tänker inte luta mig tillbaka och göra ingenting, men jag behöver någon ledning.
Tack för att ni tog er tid, och för sanningen.
-------
ANDY
Bäste Mr Miller
Min son Andy föddes 16 juni 1986. Han var frisk och i god form. Han fick sin första DTP-spruta den 18 aug 1986. Han började genast skrika och fortsatte att gråta. Han skrek och grät i flera dagar utom när han föll i djup sömn. Också när han var vaken hade han en glasartad blick som om han såg rakt förbi oss, Han var inte bra.
Jag tog honom till akuten, där dom sa att han hade "en dålig dag". Jag frågade om sprutan hade något att göra med hans sätt, och de svarade nej. Jag tog hem honom och visste att något var fel. Nu vet jag att han led av encephalopati och kramper.
Jag visste inte att det var en reaktion på den första DTP-sprutan. Efter hans andra spruta skrek han, och när vi kom hem somnade han. Han var stel som en bräda med stirrande ögon, uttryckslöst ansikte och jag fick ingen repsons från honom. När jag tog upp honom kunde han inte hålla upp huvudet. Jag höll honom i en halvtimme. Sen, som om inget hade hänt, satte han sig upp. Efter detta uppmärksammade jag ofta ryckiga rörelser, jag förstår nu att det var kramper.
Omkring en vecka senare höll jag Andy i knät, hans ben for ut och tungan hängde ut, han hade sitt första stora epileptiska anfall. Jag tog honom till doktorn dagen därpå, men innan jag hade fått iväg honom hade han haft flera anfall. Doktorn sa att det liknade epilepsi, och beställde EEG och blodprover. Nästa dag, när Andy satt i sin höga stol, trodde vi han höll på att kvävas av barnmaten. Han fick ett nytt anfall, och vi skyndade till doktorn, och de forslade honom vidare till sjukhus med ambulans. Där fick vi reda på vad som var fel. Läkaren frågade när han hade fått sin DTP-spruta, jag berättade det, och hon sa "-ta inga fler!".
Från den dagen ändrades våra liv dramatiskt. Vi for från sjukhus till sjukhus, i hopp om att finna något som kunde hjälpa vår son. Han har fått varenda tillgänglig medicin och somliga i experimentsyfte, allt förgäves.
När Andy var sex månader märkte vi en ovanlig reaktion: Han kunde titta på vårt köksgolv och få ett anfall. Han kunde inte titta på skärmar eller något med vågor i, t ex gräs, cement, jeans, tröjor. När han blev äldre försökte jag ed mörka glasögon på honom, det tycktes hjälpa till viss grad.
De mediciner och dieter han fått de senaste åtta åren har varit till ingen nytta. 1992 blev han hjärnopererad, vilket hjälpte med "mönster"-anfallen. Han fortsätter att ha stora anfall varannan vecka., De varar mellan 12 och 15 timmar, han får omkring trettio anfall under den tiden.
Andy är mentalt efterbliven och har symtom på cerebral förlamning. Han har benskenor och ibland hjälm. Fast han är åtta år är han på många sätt som en ettåring., kan inte klä sig, måla, rita eller skriva. Han går i specialklass.
Vi är med Andy 24 timmar om dygnet. Han kan inte vara ensam i tio sekunder. Han är en fara för sig själv.
Under fem år kunde Andy inte titta på en TVskärm utan att ögonblickligen få ett stort anfall. När jag skriver detta är Andy medvetslös efter en serie anfall. Jag har mycket mer jag skulle kunna berätta och visa. Våra släktingar har varit snälla, men vi har inte många vänner. Vårt hela liv är Andy. Vår dotter har blivit olycklig. Hon går miste om mycket, men vi hoppas hon blir en bättre vuxen av detta.
Vi gick igenom kompensationsprogammet för fyra år sedan. Detta har emellertid skapat problem för oss, eftersom Andys försäkring sades upp. Men det är en annan historia.
Tack för att ni lyssnade.
----------
SPENCER JOSEPH
Bäste Mr Miller
Jag läste er bok försent....
Min käre son Spencer Joseph dog tio timmar efter att ha fått sin fjärde dos av DTP, Hib och oralt poliovaccin. Han var tjugo månader.
Jag förstod att Spencer var död när jag hörde min man vråla som ett djur. Jag tog Spencers styva och livlösa kropp och skrek " Gud, Nej, inte mitt barn! Han kan inte vara död!" Jag gav hjärt- o lungräddning i femton minuter, bankade på hans bröst och skrek "Kom tillbaka, Spencer, kom tillbaka, kom tillbaka!"
Sedan hörde jag min far tala i telefon med larmcentralen: "Vi har ett dött barn här". Verkligheten trängde sig på. Jag öppnade Spencers ögon, och han var död. Jag kramade hans döda kropp och gav ifrån mig ljud som jag inte visste att någon människa kunde.
Jag kan inte tillräckligt uttrycka min skräck, ilska och lidande. Mitt liv vändes upp och ned på en dag, och varje dag som går ser jag det som att jag är en dag närmare döden, och en dag närmare Spencer.
Varför? Därför att de berättade för mig att fördelarna överväger riskerna. Vad betyder det egentligen? Varför tillåts dessa människor spela Gud? Efter att ha lärt mig mer om vacciner förstår jag att jag kan skatta mig lycklig för att få ha haft Spencer så länge som jag fick.
Spencers dödsattest säger: "Plötslig och oväntad död, utan fastställd orsak".
Jag har haft talrika möten med patologen för att få tester gjorda för att upptäcka vaccingifter. Han säger att han inte tog prover som går att testa. Jag bad honom göra ett immun-fluorescence-test, eller tala med Dr William Torch (den forskare som upptäckt samband mellan vacciner och plötslig spädbarnsdöd), men patologen sa att det skulle inte ge något. Jag bad honom göra ett annat test, men han sa att dom gör inte sådana tester där. MEN JAG GER INTE UPP! Spencer var så speciell, hans mamma kommer inte att sluta att slåss innan hon dör.
Spencer var mitt första och enda barn. Min man och jag är fullkomligt förstörda. Nu kommer jag att lägga all min vrede och min oändliga kärlek för mitt barn i denna sak. Ingen ska behöva känna och leva i denna mardröm!
Nu skriver jag till er av några anledningar:
Först, låt mig gratulera er till ert mod och ärlighet, för att inte nämna envishet, genom att skriva er bok.
För det andra: när ni än behöver hjälp i er kampanj mot "dödliga vacciner", känn er fri att kontakt mig! Jag gick med i en "Plötslig-spädbarnsdöd-grupp" för att kunna hantera min smärta. Alla de barn som dött i gruppen var skolexempel på DTP-skador. Föräldrarna är mot vacciner för deras överlevande barn. Vi har en upplyst grupp som slåss för att upplysa andra om biverkningarna.
För det tredje vill jag ha tillstånd att använda utdrag ur er bok, för jag vill upplysa omisstänksamma mödrar.
........ --------
BILLY
När min späde son Billy var sju veckor gammal tog jag honom till barnläkaren för kontroll. Han gavs rutin DTP-spruta och oralt polio. vaccin. Jag fick ingen information om biverkningar, annat än feber.
Den första natten var han kinkig men sov. Nästa dag skrek han utan uppehåll, ville bli hållen men var känslig för beröring. Hans andning blev mycket ansträngd. Jag tillkallade min läkare. Sköterskan berättade att detta var en normal reaktion. Då bestämde jag mig för att han aldrig skulle få någon mer spruta. Han kunde inte äta, kastade huvudet tillbaka, och var ständigt orolig.
På tredje dagen ringde jag läkaren, och sa att jag åker till sjukhus - han kunde komma dit om han ville. Billy lades in med lunginflammation och blev behandlad i åtta dagar. Trots läkarens försäkran att han skulle bli bra, har han haft svårigheter sedan dess. Fast ett härligt lyckligt barn har han haft talrika allergier, svårigheter att smälta maten och är mentalt efterbliven.
Sedan dess har jag förstått hur detta kunde hända, och varför det fortsätter att hända. Under samma månad som min son hade sina svåra reaktioner dog 15 andra barn i Illinois av DTP-sprutan. Historien om hur ett moratorium på detta vaccin inte har kommit till stånd är en historia om girighet, korruption och en ödesdiger tro på vår teknologi. Men barn fortsätter att skadas.
-------
ANONYM
Bäste Mr Miller
När vår son var 18 månader gammal fick han sitt MMR-vaccin. Kort därefter hade han ett anfall. Vi tog honom till akuten, där han snabbkollades, och befanns ha fått anfall orsakat av vaccinet.
Under det följande året fann vi att han slutade göra saker som han gjort tidigare, före anfallet - t ex att härma djurens ljud, och han tappade de ord han lärt sig. Den första diagnosen blev autism, och han kom med i ett speciellt träningsprogram. Nyligen gjordes en omvärdering och han har nu en "sensorisk integrations-störning".. De sa att skadan kan ha orsakats av sprutan. För att kunna få ersättning enligt lagen om vaccinskador säger får advokat emellertid att vi måste ha en läkare som vittnar om att hans skada orsakades av sprutan. Tydligen är detta av stor betydelse för oss. En ersättning skulle vara till stor hjälp för att ge hon den speciella skolgång och hjälp han behöver under resten av livet. Tacksam för all hjälp.
------
... ANONYM
Bäste Mr Miller
För sex veckor sedan förlorade våra vänner sin femton månaders dotter. Hon dog i sömnen under natten. Hon hade fått MMR-vaccin dagen innan. Föräldrarna märkte inte något oroande före sprutan. ... Obduktion gjordes och 12 timmar efter döden kom coronern hem till dem och förklarade att hon dött av en sällsynt form av cancer som är svår att upptäcka. Tre dagar efter begravningen förklarade familjeläkaren att coronerns rapport inte var riktig, och det inte var hans sak att ge dem preliminära uppgifter. Läkaren sa att de nu trodde att det var virusorsakade lunginflammation. Familjen undrade om sprutan kunde vara orsaken, men läkaren påstod att reaktion mot vacciner vanligen inte inträffar så snart, de brukar ta sju till tio dagar. Vad tror ni?
Ja, Vad tror ni? -----------------------------------------
Skriv till SIEM om ni har en berättelse som ni tror andra skulle ha glädje av att läsa!
|
|
|
|
|
|
