Segal tunnan
En proteinmodell som öppnar för en större förståelse - när det gäller växelverkan mellan elektromagnetisk strålning och biologiskt material.

av Ingemar Ljungqvist

INTRODUKTION

Alltsedan ekologin blev erkänd som en vetenskapsgren - så har dess synsätt öppnat för en dialog mellan andra olika expertområden. Områden som tidigare varit åtskilda. Inom ekologin är oftast utgångspunkten helheten. Från den plattformen så kan man sedan i detalj studera olika fenomen vilka ingår som delfunktioner i den ursprungliga modellen där huvudändamålet är att förstå den dynamiska jämvikt som utspelas mellan levande varelser och deras abiotiska omgivning.
Samma tillvägagångssätt kan tillämpas på den mänskliga kroppen, med dess inre somatiska ekologi - här är det relevant att utröna den växelverkan som utspelas mellan relativt små oorganiska molekyler och deras jättelika kontrahenter - DNA och proteinerna.
Men här inte bara det rent kemiska betraktelsesättet intressant - utan också det som involverar elektroner, fotoner och magnetism. Alltså är det i högsta grad önskvärt att vetenskapare från från skilda ämnesområden samarbetar för att nå en djupare kunskap om sambanden i komplexa system - eller som i det här fallet vår egen kropp.
I denna uppsats kommer en speciell modell av proteinmolekylen att presenteras och de stora möjligheter den har för att förklara flera av livets speciella egenskaper.


I sökandet efter det eventuella smittämnet till sjukdomarna Kuru, Scrapie och BSE (Bovint spongiform encefalit) , så har man funnit ett mycket resistent protein, prionen, i de skadade nervcellerna. Därutöver har man också upptäckt att det DNA som kodar för den aktuella prionen förekommer helt normalt i cellerna.(Ref 1) Alltså borde man ställa upp antagandet att genen kan ge upphov till två olika sorters av proteiner, en som orsakar sjukdom och död och en normal som svarar för uthålliga cellfunktioner och hälsa. Detta i sin tur borde leda till slutsatsen att den topologiska konfigurationen vid bygget av ett protein är av av största vikt dess biologiska egenskaper, och att detta kan uppnås på åtminstone två olika vägar. Ett normalt protein är dynamiskt och måste innehålla funktioner som gör att det kan utföra reversibla förändringar - medan ett patogent sjukdomsframkallande protein kan tillåtas vara biokemiskt inaktivt och motståndskraftigt mot nedbrytning.
Nuvarande proteinforskning slår också fast att proteiner anses kan vara uppbyggda av aminosyror enligt tre stora huvudgrupper. Antingen består de av enbart a) alfahelixar b) enbart betasträngar eller c) som en kombination av alfahelixar och betasträngar (Ref 2).

Historiskt sett har länge alfahelixen fått mest uppmärksamhet, och i en del läroböcker är det fortfarande den enda som presenteras. Trots att beta-strängs modellen föreslogs redan på 1950-talet har denna modell länge negligerats. I ett av de tidigaste och också mest utförliga arbeten (Ref 3,4,5,6,7,8) som visar att proteiner kan vara uppbyggda enbart av betasträngar, så uppvisade framlidne tyske forskaren Jakob Segal flera indikationer för sin egen modell.
I artikeln använder jag därför namnet Segaltunnan för den topologiska, dynamiska modellen som Segal först publicerade. Själv gav han den beteckningen Faltentrommel - den veckade trumman.

(Figur 1a En topologisk modell av Segaltunnan. Figur 1b och 1c visar strukturmodeller av aktiva proteiner uppnådda medelst röntgendiffraktion under 1990-talet.
Figur 1b. Serum Retinol Binding Protein (med tillstånd av Alwyn Jones, BMC, Uppsala)
Figur 1c. Proteinet Azurin (Med tillstånd från Tore Venngård, Chalmers, Göteborg)

Utifrån en holistisk utgångspunkt kan vi ställa oss följande enkla frågor - de kanske rent av kan tyckas naiva - men deras svar är fundamentala för det som vi uppfattar som levande och frågorna förenar alla levande varelser.
1 Hur kan vi växa
2) Hur kan vi föröka oss?
3) Hur uppstod vi?
4) Hur kan vi röra oss?
5) Hur kan vi föda oss?
6) Hur kan vi andas?
7) Varför är vi 37 varma?
8) Hur kan vi se, höra, känna och reagera?
9) Hur kan kroppen upprätthålla en kommunikation mellan sina delar?

Frågorna är mycket enkla, men svaren kan vara svåra att ge, speciellt om vi vill finna dem på en molekylär nivå. Därför upprepar vi frågorna och ger dem i en något annorlunda form utom för fråga 1 och 2 vilka är förknippade med DNA-molekylen, och utanför ramen för denna uppsats.
3) Vilka komplexa molekyler kunde upprepat och spontant uppstå från enklare molekyler utan att man våldför sig på termodynamikens principer?
4) Vilka molekyler har förmågan att reversibelt kunna utbilda polymerer, fibriller, så att en kontraktiv apparat kan uppstå?
5) Vilka molekyler är involverade som katalysatorer för att först steg för steg lösa upp andra makromolekyler ör att sedan med dessa byggstenar kunna bygga upp nya artegna makromolekyler?
6) Vilka molekyler kan tillåta syre och koldioxid att fritt passera deras inre, utan att för den skull tillåta exempelvis laddade joner fri passage?
7) Vilka molekyler har ett mycket snävt aktivitets område, med avseende på temperaturen?
8) Vilka molekyler har egenskapen att de kan alternera mellan två faser - en aktivitetsfas och vilofas?
9) Vilka molekyler kan utsända information via fotonimpulser, t.ex genom Ultrasvag Foton Emission (UPE) ?

Segaltunnan erbjuder logiska svar till alla dessa frågeställningar.

Segaltunnans uppbyggnad

I korthet kan Segaltunnan beskrivas på följande sätt:
Den består av betasträngar vilka kan liknas vid bräderna i en gammaldags silltunna av trä. I betasträngarna förenas aminosyrorna med varann medelst ordinära peptidbindningar. Varje betasträng består av två parallella peptider som förenas med ett litet antal vätebindningar. Vid botten länkas de två peptiderna samman av två basiska aminosyror (lysin och arginin) som formar en diketo-piperazinstruktur. Denna gör att också riktningen av peptidkedjan böjer av 180 .
De två peptidkedjorna kan bestå av tre upp till åtta aminosyror, beroende på vilket protein vi har att göra med, och dessa två kedjor stabiliseras till viss del gentemot varandra medelst vätebindningar.
Vid toppen av tunnan formar två sura aminosyror (glutaminsyra och aspartamsyra) en ny diketopiperazin konfiguration. Denna diketopiperazin bryggar över från en betasträng till nästa, samtidigt som den lämnar ett visst utrymme emellan. Detta utrymme uppstår då radikalgrupperna från de sura aminosyrorna har en relativt horisontell utsträckning.

Segal som byggde sina arbeten på de beräkningar och postuleringar som Pauling och Corex gjorde, ger emellertid sina betasträngar en väsentlig annorlunda uppbyggnad. Hos Segal är de parallella och har samma riktning parvis.


Figur 2. En detalj ur Segaltunnan som uppvisar två betasträngar. Radikalernas sidokedjor är ej medtagna men utgår från de aminosyror som återfinns inom de två större rektanglarna.


Det bredare utrymmet mellan betasträngarna är till delar utfyllt med med radikalernas sidokedjor som utgår från peptidkedjorna, vilket möjliggör för tunnan att ha fler inre bindningsmöjligheter, som kan ge hela tunnan ytterligare strukturell stabilitet.
För varje peptidbindning uppstår en liten ytterligare vridning på cirka 3,5 . Vridningen orsakas av den påverkan som radikalkedjorna ger. Glysin är ett undantag här då den är symmetrisk. Då dessa små vridningar är additiva, så behövs något mer än 1000 peptidbindningar för att uppnå en total vridning på 360 , dvs att vi uppnår en sluten topologisk konfiguration hos hela tunnan.

Figur 3.
Här åskådliggörs hela peptidkedjan hos Segaltunnan. Vid toppen av tunnan respektive vid botten böjd 180 genom att diketopiperazinelement.

Den topologiska modellen hos Segaltunnan, erbjuder sålunda en mängd av tredimensionella variationer. Den kan vara kort och bred (Myoglobin) eller hög och smal (Aktin). Betasträngarna kan ha samma längd i ett och samma protein (Aktin) eller kan de variera (Prealbumin). Genomskärningsytan kan vara cirkulär (Aktin) eller deformerad genom inverkan av prostetiska grupper (Plana mindre molekyler som upptar delar av det inre i tunnan) som i hemoglobin. Den kan också var sammanpressad, genom svavelbryggor, som hos de proteiner som ingår i immunoglobuliner. Tunnan tillåter också för kombinationer med helixsegment (Prealbumin)

Den lilla vridningen vid varje peptidbindning, som nämnts tidigare, ger för hela tunnan upphov till en avböjning från den vertikala axeln. I en betasträng som består av exempelvis två gånger sju aminosyror så finns det åtta additiva peptidbindningar som ger upphov till en total avvikelse på cirka 8x3,5 =28 .


Figur 4.
Samma modell som i figur 3, men här framgår också avböjningen från vertikalaxeln, beroende på den lilla vridningen vid varje peptidbindning.


En mycket intressant egenskap hos Segaltunnan är uppkomsten av en ketogrupp för varje peptidbindning.
Totalt finns det i en tunnan 120-150 ketogrupper för varje monomer (en enkel tunna). Endast en mindre del (30-50) av dessa är upptagna av en vätebindning för att stabilisera molekylen. De övriga erbjuder ypperliga möjligheter för växelverkan. Detta kan jämföras med den rena alfahelix-modellen, där alla ketogrupper är upptagna av vätebindningar, vilket borde ge dessa proteiner en passiv egenskap såsom man kan notera för de proteiner som finns hår, silke och horn.
Eftersom vi utgår från en holistisk utgångspunkt så är vårt huvudintresse inriktat på vilka de fysiologiska förklaringsmöjligheter vår modell kan erbjuda - så ges här bara summariskt den experimentella bakgrunden på vilken Segaltunnan vilar:

a) Elektronmikroskopi har uppvisat att proteiner kan ha formen en ihålig tunna. (Ref 9)
b) Nutida röntgendiffraktion har bevisat att flera av de ingående komponenterna i Segaltunnan existerar såsom exempelvis betasträngarna (Ref 10)
c) Det distinkta antalet aminosyror och molekylvikten hos monomera proteiner tyder på att att de utgör en sluten konfiguraton. (Ref 11)
d) Den stegvisa "denatureringen" vid värme- eller syrapåverkan indikerar att det det finns en trappstegs avtagande av vätebindningarnas styrka (Ref 12).
e) De natureringen vid påverkan av baser indikerar att det är det är radikalernas kedjor som avlägsnas och försvagar sammanhållningen mellan betasträngarna (Ref 13)
f) Ett starkt dipolmoment uppvisas av monomererna, vilket är bevis för att de parallella peptiderna, har samma riktning och att ketogrupperna ger upphov till ett elektriskt fält som är additivt (Ref 14)
g) Titrering med pikrinsyra är en indikation på att det förekommer diketopiperazinkomponenter (Ref 15).
h) Den relativt höga andelen av basiska respektive sura aminosyror i ett protein tyder på närvaron av diketopiperaziner, liksom att det ger antydan om hus många diketopiperazin bryggor det kan finnas i ett protein (Ref 16).

För den fortsatta diskussionen om att ge svar på de ursprungliga frågeställningarna, så måste det betonas att vi här enbart använder oss av den idealiska topologiska modellen som vi beskrivit ovan. I sitt naturliga tillstånd har flera av proteinerna under evolutionens gång undergått förändringar och ändrat form t.ex. genom att starka svavelbindningar deformerat, genom att inkorporera prostetiska grupper i tunnan eller genom genom uppkomsten av kortare alfahelixar vilka till delar kan forma bryggor mellan de evolutionärt ursprungliga betasträngarna.

FRÅGOR OCH SVAR

3) Vilka komplexa molekyler kunde upprepat och spontant uppstå från enklare molekyler utan att man våldför sig på termodynamikens principer?
Experiment har visat att utifrån en blandning av metan, ammoniak och koldioxid (de grundämnen som fanns i jordens tidiga atmosfär före livets uppkomst) som utsätts för höga energier via exempelvis em-strålning, så uppstår en mängd olika molekyler med större komplexitet, bland dessa många olika aminosyror.
Men livets molekyler har en tendens att ensidigt föredra de optiskt vänstervridande aminosyrorna, och undvikit dem som har en höger isomeri. Detta skulle kunna tyda på att livet uppstod i uppvärmt vatten med temperaturer på ca 37 , där den tillgängliga termiska energin gör ett urval där de vänstervridna får ett markant överskott. Denna temperatur skulle också främja att de nyskapade molekylerna har en längre beständighet och möjliggör sålunda en ackumulering av organiska byggelement. Detta möjliggör också en formering av polypeptider. Förutsatt dessa blev stabiliserade av diketopiperaziner skulle detta kunna leda till att ett begränsat antal av proteiner kunde uppstå (Ref 17)

4) Vilka molekyler har förmågan att reversibelt kunna utbilda polymerer, fibriller, så att en kontraktil apparat kan uppstå?
När vi betraktar aktinmolekylerna, som är utformade som höga relativt smala tunnor med ett högt dipolmoment, så kan dessa genom sin egen inneboende laddningsfördelning binda till varandra elektrostatiskt och utforma polymerer. Eftersom deras inklination jämfört med deras längdaxel är cirka 28 , så innebär det att 13 sammantagna aktinmolekyler tillsammans formar ett helt varv. Detta ger upphov till en spiralisering. Denna spiralisering kommer i ett omgivande alternerande elektriskt fält, att svara med en konformationsförändring - alltså kan rörelse uppkomma (Ref 18).

5) Vilka molekyler är involverade som katalysatorer för att först steg för steg lösa upp andra makromolekyler ör att sedan med dessa byggstenar kunna bygga upp nya artegna makromolekyler?
Den enzymatiska aktiviteten brukar i gängse läroböcker förklaras med att själva enzymet - proteinmolekylen ändrar sin konformation. Hos Segaltunnan finns det många många möjligheter att temporärt bryta upp de svaga vätebindningarna, speciellt vid tunnans topp. Det finns också många möjligheter att att proteinet utför övergångar keto-enol, dvs skiftar sitt inneboende elektriska fält (Ref 19).

6) Vilka molekyler kan tillåta syre och koldioxid att fritt passera deras inre, utan att för den skull tillåta exempelvis laddade joner fri passage?
Då aktin med en relativt stor inre öppen volym (Tunnans inre) utgör en ansenlig del av cellmembranet, så kan den tillåta att små, oladdade molekyler att passera såväl dess inre som cellmembranet i sin helhet. När det gäller laddade joner så fungerar aktinmolekylerna som portvakter.
En fri ketogrupp i peptidkedjan hos membranproteinet kan binda en kalciumjon vilket i sin tur medför att övriga positivt laddade joner hålls ej kan tränga genom på grund av det relativt starka elektrostatiska fält som kalciumjonen omger sig med - och trots den relativt stora molekylära tunnel som membranproteinets inre utgör. Växlar ketofasen över till enolfasen frisätts kalciumjonen och detta medför at genomsläppligheten för övriga katjoner momentant ökar med mer än faktor överstigande 10. Detta skulle vara en viktig förklaring till mekanismen hos cellmembranets funktion som en selektiv "portvakt". Detta förklarar också uppkomsten av det plötsliga inflödet av natriumjoner över membranet hos nervceller när aktionspotentialen uppnåtts (Ref 20).

7) Vilka molekyler har ett mycket snävt aktivitetsområde, med avseende på temperaturen?
Vilket redan påpekats i svaret vid fråga 5, så har tunnan en mycket svag vätebindning vid toppen av tunnan. Denna svaga bindning är väsentlig för snabba och upprepade enzymatiska funktioner. Alltså är den omgivande temperaturen viktig för att uppnå den dynamiska jämvikt där operationer kan utföras (Ref 19).

8) Vilka molekyler har egenskapen att de kan alternera mellan två faser - en aktivitetsfas och vilofas?
Här erbjuder Segaltunnan en enastående möjlighet till att förklara aktion-reaktion på det molekylära planet. I Segaltunnan finns för varje inkorporerad aminosyra också en medföljande ketogrupp. Minoriteten av dessa är som tidigare nämnts förbrukade, dvs upptagna av en vätebindning, för att uppnå en stabilitet hos hela konfigurationen. Men majoriteten, cirka 80 stycken för varje monomer är fria och erbjuder sålunda en enorm potential för att reagera på yttre stimuli.


Figur 5
En detaljstudie av peptidkedjan dels där ketogrupperna är fria - och med alternativet enolfasen, då en pi-elektron övergått till själva kedjan. Denna övergång medför i sin tur att dipolmomentet byter riktning.


Den förändrade elektrondistributionen kan uppnås genom typer av växelverkan; kemisk, elektriska fält, fotoner etc. När delar eller alla keto-enolövergångar har växlat kommer detta också att påverka proteinet i sin helhet. Proteinet kan sägas övergå från en vilofas till en aktivitetsfas. Ifall hela proteinet får alla grupper utbytta till enolfasen, så får också hela proteinet andra egenskaper - exempelvis växlar proteinets dipolmoment. Insikten om denna egenskap borde skapa en ökad förståelse för många biologiska fenomen (Ref 21)


9) Vilka molekyler kan utsända information via fotonimpulser, t.ex genom Ultrasvag Foton Emission (UPE) ?
Keto-enol-övergången erbjuder också en stor möjlighet för proteinmolekylen, när den går från en högre energinivå, ketofasen till en lägre, enolfasen, att sända ut mellanskillnaden i energi i form av fotoner eller om man vill se det som en vågrörelse, avge en elektromagnetisk impuls. Det finns ytterligare en intressant tanke när vi diskuterar fotonemission. Då övergången keto-enol sker för ett helt protein samtidigt, skulle det faktiskt vara möjligt att proteinet avger uppemot 80 fotoner med samma energiinnehåll och vid samma tidpunkt. Då skulle man uppnå en koherent puls som är analog med laserteorin.

Utifrån denna tolkning av livets egenskaper kan det härledas att livets två stora makromolekyler, DNA och proteinerna, uppvisar två väsensskilda mönster. DNA spelar den konservativa rollen, dvs den härbärgerar information avsedd för kommande celler och för nya individer medan proteinerna spelar den aktiva rollen av en medspelare i så gott som all växelverkan som utspelas på molekylär nivå - och då också är den verkliga livets molekyl.


På detta sätt ger Segaltunnan uppslag till många svar och även nya antaganden på ännu olösta vetenskapliga fundamentala frågeställningar.
Den Segalska modellen skulle mycket väl kunna tjäna som en bas för att förklara mängder av forskningsproblem - inte minst när det gäller att förklara uppkomsten av UPE (Ultrasvag Foton Emission). När det gäller begreppet UPE så har många av intressanta fenomen detekterats från levande organismer, just i form av en mycket svag utsändning av ultrasvaga fotonemissioner. Pionjärerna inom detta arbete har främst varit forskarna Gurvich och Fritz Popp.

Några av fynden är dessa:
a) Vid mitosen (vanlig celldelning) hos jästceller har man observerat en ökning av fotonemissionen (Ref 22).
b) I en diskussion av Fischer, har den viktiga funktionen hos mikrotubuli och centriolerna (båda är cellstrukturer uppbyggda av proteiner som är aktiverade vid mitosen) tolkats som att de sannolikt skulle vara involverade i fotonemissionen. (Ref 23)
c) Fotonemissionen är temperaturberoende (Ref 22)
d) Det finns ett positivt samband mellan fotonemission och syrekoncentrationen upp till en viss mättnadsnivå (Ref 22)
e) När en organism är experimentellt belastad av ett gift, svarar den med en förhöjd fotonemission. Om giftet avlägsnas faller fotonemissionen, men är fortfarande högre än före experimentets utgångsläge. Detta uttolkas som en irreversibel skada (Ref 24).
f) Ifall den toxiska belastningen är tillräckligt kraftfull för att orsaka organismens död uppträder en mycket kraftfull förhöjd fotonemission under själva dödskampen, vilken sedan följs av en tystnad (Ref 22)
g) I det teoretiska arbete som utförts av Popp, styrkt med experimentella bevis, så finns det en inbyggd fotonackumuleringskapacitet hos biologiska system (Ref 24).
h) Fotonemissionen uppkommen via nervstimulering har öppnat en vetenskaplig debatt om huruvida fotonerna utgör en viktig komponent i överföringen av en nervretning, dvs att de skulle vara den fundamentala delen i själva nervimpulsens utbredning längs nervcellernas axoner (Ref 23).

DISKUSSION

Dessa observationer blir här diskuterade utifrån Segaltunnan.

a och b) Mitosen är en process i vilket det utbyts energi. Det huvudsakliga arbetet utförs av proteiner, de vilka bygger upp mikrotubuli, centriolerna liksom de proteiner som ingår i cellmembranet. När det gäller membranet avses såväl det inre membranet som omger cellkärnan, som det yttre cellmembranet. Det inre membranet genomgår först en en upplösning för att senare återställas. När det gäller DNA molekylerna så utsätts de mestadels under själva mitosen för en transport, där de själva är inaktiva. Det är främst under cellens tillväxtfas - mellan två mitoser - som DNA molekylerna är aktiva genom att vinda upp sig och sedan återgå till sin spiralform - men vid den tidpunkten är själva fotonemissionen svag. Detta är ett tecken på att UPE borde emanera från de proteiner som är aktiva - en aktivitet som innebär reversibla förändringar mellan keto- och enolfaserna.

c) Eftersom proteinernas verkningsförmåga är mycket temperaturberoende, med ett uttalat optimum, så styrker denna observation antagandet att proteinerna kan avge UPE.

d) Tillförseln av syre är essentiell för energiförsörjningen via mediatorn ATP, vilket är den huvudsakliga källan för proteinet att uppnå sin högre energifas.

e 0ch f) Då egenskaperna hos proteinerna är nära knutna till livets egenskaper, så stärker dessa observationer ytterligare antagandet att proteinerna är den huvudsakliga orsaken till UPE. Från en dialektisk utgångspunkt så måste ett livshotande toxin mobilisera proteinerna att motagera, alltså arbeta så länge som möjligt på en nivå överstigande den dynamiska jämvikten antingen för att neutralisera hotet eller för att gå under själva.

g) Då transformationen från ketofasen till enolfasen är förknippad med ett frigörande av kemiskt bunden energi, så innebär detta inte att övergången sker spontant. Både keto- och enol-fasen kan betraktas som stabila tills någon yttre påverkan utlöser en övergång. Alltså erbjuder keto-enol konfigurationerna en utomordentlig modell för att förklara fotonlagringsmekanismen som påvisats av Popp.

h) När det gäller ledningsegenskapen hos nervcellernas axoner, så skulle ett betraktelsesätt där man tar hänsyn till proteinernas förmåga att agera som både mottagare och emitter för UPE kunna ge en ny insikt om fenomenet. I axonernas yttermembran finns det nämligen gott om proteiner. Detta synsätt skulle också vara fruktbart, då fenomenet med den från den dynamiska jämvikten avvikande koncentration av kalium- och natrium inträffar i tid efter det att en aktionspotential uppnåtts, och sålunda inte kan vara orsak utan enbart ett resultat. Men detta resultat kan mycket väl ses som en övergång av proteinerna från keto- till enolfas, då just enolfasen tillåter ett ökad flöde och därmed en koncentrationsutjämning av positiva joner.

SAMMANFATTNING

Den topologiska beskrivningen av Segaltunnan, med dess uppbyggnad av betasträngar skulle kunna tjäna som modell för biologiskt aktiva proteiner. Dess egenskaper stämmer också mycket väl överens med både de teoretiska och experimentella arbeten som gjorts med ultrasvag fotonemission. Men den skulle också vara en utmärkt modell där vi också betraktar all växelverkan mellan biologiskt levande material och elektromagnetisk strålning - inte minst skulle en större förståelse kunna uppnås för de som idag upplever en överkänslighet för olika typer av em-strålning.
Likadant borde man kunna studera de fenomen som aura och Kirlianfotografering, vilka skulle kunna vara en summering av olika UPE-signaler från hela den levande organismen.
Ett fortsatt kombinerat experimentellt arbete med både UPE, såväl som annorlunda benämnda elektromagnetiska pulser å ena sidan och Segaltunnan å den andra skulle mycket väl kunna leda till att många naturliga fenomen finge en logisk naturvetenskaplig förklaring - vilka idag enbart har otillfredsställande tolkningar.

Referenser:
1.Westaway D, Carlsson GA, Prusiner SB. Unraveling prion diseases through molecular genetics. Trends Neurosci 1989;12:221-27
2. Brändén CI, Tooze J. Introduction to protein structure. Garland, New York 1991.
3. Segal Jakob. La mécanisme de la vision dess couleurs - physiologie, pathologie. Doin Paris 1953
4. Segal Jakob. Die Erregbarkeit der lebenden Materie. Fischer, Jena 1958
5. Segal Jakob, Dornberger-Schiff K, Kalaidjiew A. Globular protein moleculer - their structure and dynamic properties. Pergamon Press , London 1960
6. Kalaidjiew A, Segal J. Die Struktur biologisch aktiwer Eiweiße. Verlag Humbold.-Univ., Berlin 1966
7. Segal J, Kalaidjiew A. Biophysikalische Aspekte der Struktur, Dynamik und Biosynthese der Eiweissmoleküle (II). Thieme Leipzig 1977
8. Segal J, Körner U, Leiterer KP. Die Entstehung dess Lebens aus biophysikalischer Sicht. Fischer, Jena 1983.
9. Se referens 8 sid 396-413.
10. Se referens 8 sid 302-311
11. Se referens 6 sid 37-42
12. Segal J, Segal L. Die verschiedenen Typen der Denaturation. Se referens 6 sid 132-60
13. ibid
14. Se referens 8 sid112-14
15 Se referens 8 sid 311-15
16. Se referens 8 sid 295-99
17 Se referens 8 sid 35-50
18. Se referens 8 sid 179-87
19. Se referens 6 sid 132-35
20. Se referens 8 sid 141-45
21. Se referens 8 sid 148-70
22. Ruth Bernhard. Experimental investigations on Ultraweak Photon Emission. In: Electromagnetic Bio-Information. Urban&Schwarzenberg, München-Wien-Baltimore 1989
23. Fischer Helmut A. Photons as transmitters for intra- and intercellular biological and biochemical communication - The construction of a hypothesis. In: Electromagnetic Bio-Information. Urban&Schwarzenberg, München-Wien-Baltimore 1989
24. Popp Fritz Albert. Coherent photon storage of biological systems. In: Electromagnetic Bio-Information. Urban&Schwarzenberg, München-Wien-Baltimore 1989