Copyright: Ingemar Ljungqvist
Under en följd av året har media matat oss med de grymma,
ofattbara bilderna och texterna från det uppslitande
inbördeskriget i Jugoslavien. Då myntades också ett
nytt begrepp: etnisk rensning. En uppdelning av landområden
utgående från den kulturella tillhörigheten och
där den mest spektakulära metoden var det rena folkmordet
med massavrättningar. Sedan eld upphör respekterats och
NATO ingripit fullföljs nu den etniska uppdelningen i Bosnien
med en svensk som huvudansvarig. Carl Bildt har de facto till uppgift
att avgränsa människor till olika områden, stadsdelar
etc pga av deras etniska tillhörighet.
Men begreppet etnisk har förekommit tidigare i samband med
militära spekulationer. I Sipris väldokumenterade
årsböcker som behandlar olika vapenslag har man
dokumenterat att begreppet etniska vapen första gången
användes 1970. Vad låg bakom denna remarkabla beteckning,
och vilken typ av vapenslag var det som diskuterades?
Skulle det överhuvudtaget vara en möjlig uppgift att
framställa vapen som kunde göra åtskillnad på
svarta, vita eller gula ?
Alltnog Etniska vapen var titeln på en nio sidor lång
artikel som förekom i den amerikanska arméns tidskrift
Military Review i deras novembernummer 1970.
Svensk forskare är upphovsman
Det som först fångar uppmärksamheten
när man slår upp artikeln är författarnamnet:
Carl A. Larson. Liksom sin namne Bildt är det återigen en
svensk som gått i sold hos amerikanska uppdragsgivare. Carl A.
Larsson var dessutom, uppges det, chef för humangenetiken vid
genetikinstitutionen på Lunds universitet.
I sin översikt utgår Carl Larsson från de
äggviteämnen-proteiner som utför specifika enzymatiska
proceser i våra celler. Hela tiden frågar sig Larsson om
det inte skulle vara möjligt att påverka den här
processen. Som ett historiskt exempel tar han fram hur tyskarna
på 40-talet i hemlighet. utvecklade nervgasen tabun - och
också massproducerade den.
Larsson fortsätter sedan att redogöra för de
variationer som finns hos våra enzymer. Speciellt blir dessa
intressanta för artikelförfattaren om de förekommer i
stor utsträckning inom vissa geografiska områden eller om
de kan hänföras till viss etniska grupper. Som exempel
för han fram att en stor andel sydostasiater har svårt att
tillgodogöra sig mjölk då deras produktion av enzymet
laktas verkar upphöra redan i tidig ålder. På samma
sätt tar han upp den höga frekvensen av ett
förändrat, muterat blodenzym - hemoglobin i stora delar av
tropiska Afrika. Det muterade enzymet är fördelaktigt
när det gäller att stå emot malaria, men är
samtidigt förödande då det i tonåren ger upphov
till sickle-cell-sjukan.
Genforskningen kan nyttjas av militären
Underförstått menar Larsson att här finns en
stor potential att kartlägga fler olikheter mellan olika raser
och då sett ur ett militärstrategiskt perspektiv. Han
slår också fast att dittills hade kunskapen varit
tämligen rudimentär, men att genforskningen under 1969 hade
gjort stora framsteg då man hade funnit flera nya faktorer.
Faktorer som är involverade i det komplicerade samspelet mellan
DNA-RNA-och enzymerna och som styr den processen genom att
såväl påskynda den som att inhibera den. Genom att
på molekylärnivå gå in här och
interferera skulle militären kunna utveckla nya vapen, kemiska
eller biologiska. Eller som Carl Larson i den avslutande meningen
uttrycker det: Alltså ligger livets funktioner vidöppna
för en attack.
Kommentar : Även om inte Carl Larson i klartext
föreslår att man ska utveckla biologiska och kemiska vapen
mot andra raser än den vita, så är artikeln
högeligen remarkabel. Dess inledning med rubriken Etniska vapen
liksom dess avslutningsord är avslöjande. När den
dessutom publiceras i en tidskrift tillhörande USAs armé,
måste den ses som en viktig partsinlaga. I och för sig
skulle man enbart kunna se den som en översikt över vad den
lede fi skulle kunna tänka utveckla ifråga om nya vapen,
och då fundera på vilka motdrag man skulle kunnagöra
i defensivt syfte.
Med hänsyn till den rådande situationen 1970, då USA
var djupt indraget i ett krig med Vietnam som man svårligen
kunde vinna, kan artikeln uppfattas som en partsinlaga.
Dessutom förde USAs allierade Portugal krig mot
befrielserörelser i sina kolonier, Mocambique,Angola och Guinea.
Därtill kommer en militant svart opposition på hemmaplan i
USA. Uppenbarligen sökte militärstrateger alternativ till
konventionell krigföring, samtidigt som man kände sig
hotade. Detta uttrycks inte minst i ett militärt äskande
från 1969 då biovapenforskare begärde 10 miljoner
dollar för att undersöka möjligheten att inom 5-10
år framställa en ny mikroorganism.
Sett i detta ljuset borde Carl Larssons artikel uppmärksammas
även idag - då den är ett gravt exempel på hur
vetenskapsmän - oavsett deras egna ambitioner - går
militären till mötes. Även aningslösheten kan
utnyttjas av de med makt, speciellt om dessa hyser en rasistisk
inställning. Den borde kunna tjäna som ett skolexempel
på hur vaga gränserna var, och fortfarande är,
när det gäller den molekylärbiologiska och genetiska
forskningens inriktning.
Det borde vara en självklarhet att forskarsamfundet själva
drar en kraftig rågång mellan
grundforskning avsedd att tjäna mänskligheten och forskning
som potentiellt kan visa sig användas mot densamma. En uppgift
som trots sin självklarhet är försummad inom svenska
institutioner.
Fotnot. Carl Larson avled 1993, 78 år gammal. Den sista
yrkesverksamma tiden, sedan han lämnat institutionen för
genetik, tjänstgjorde han som läkare i psykiatri vid S:t
Lars sjukhus i Lund.