FÖRORENAT DJURFODER


Kommersiellt tillverkat djur- och kreatursfoder innehåller en cocktail
av döda husdjur och dödliga miljögifter.


Varning: dessa fyra korta artiklar kommer att få dig ompröva vad du ger dina älsklingsdjur att äta, och även vad du och dina familj äter.

_______________________________________________________________________________
Översatt och publicerat av SIEM juni 2003, se http://www.klokast.se/siem/
Utdrag från NEXUS Magazine, Volume 4, #1 (Dec 96 – Jan 97).
P.O. Box 30, Mapleton Qld 4560 Australia. editor@nexusmagazine.com
Tel: +61 (0)7 5442 9280; Fax: +61 (0)7 5442 9381

Återgivet med tillstånd från
Earth Island Journal
(Vol. 11, nr. 3, Summer 1996)
(Vol. 5, nr. 4, Fall 1990)
300 Broadway, Suite 28
San Fransisco, CA 94133, USA
Tel: +1 (415) 788 3666
Fax: +1 (415) 788 7324
E-mail: earthisland@igc.apc.org
Web: http://www.earthisland.org/ei/
_______________________________________________________________________________


  1. Sanningen om katter och hundar
av Ann Martin

Djurfoderindustrin, en oreglerad miljarddollarverksamhet, lever på sopor som annars skulle hamna som landutfyllnad eller omvandlas till gödningsmedel. De dolda ingredienserna i en burk kommersiell hund- och kattmat kan innehålla trafikdödade djur och de nedsmälta resterna av katter och hundar. Djurfoderindustrin hävdar att dess produkter består av en fullständig och välbalanserad diet, men, i själva verket är kommersiell hund- och kattmat olämplig som konsumtionsvara både för människor och djur.
Vegetabiliskt protein, huvudingrediensen i torrt hundfoder, inkluderar mald gul majs, sammalet vetemjöl, sojabönsmjöl, skal från ris, jordnötsmjöl och -skal (identifierad som cellulosa på djurfoderetiketter). Det här är ofta föga mer än det som sopats upp från golven i kvarnrummen. Berövade oljor, groddar och kli är dessa proteiner fattiga på essentiella fettsyror, fettlösliga vitaminer och antioxidanter. Animaliskt protein i kommersiellt djurfoder kan inkludera smittat kött, trafikdöda djur, förorenat material från slakterier, exkrementer, nedsmälta katter och hundar samt fjädrar från tamfåglar. Huvudkällan till animaliskt protein kommer från verksamheten med bortopererade delar från döda kreatur s.k. 4-D-djur – [dead, diseased, dying or disabled] döda, smittade, döende eller invalidiserade– till mottagningsanläggningar för att avlägsna hudar, fett och kött. Köttet kan sedan säljas som djurfoder (efter att ha doppats i träkol och märkts med otjänligt som människoföda).
Nedsmältningsanläggningar bearbetar ruttnande djurkadaver, trafikdödade större djur och avlivade hundar och katter till en torr proteinprodukt som säljs till djurfoderindustrin. En liten anläggning i Quebec, Ontario, smälter ner 10 ton hundar och katter per vecka. Quebecs Ministry of Agrikultur uppger att: pälsen avlägsnas inte från hundar och katter och att döda djur kokas tillsammans med inälvor, ben och fett vid 115° C i 20 minuter.
US Food and Drug Administration’s Center for Veterinary Medicine (CVM) är medveten om användningen av nedsmälta hundar och katter i djurmat, men har sagt: CVM har inte verkat för att speciellt förbjuda nedsmältning av sällskapsdjur. Men, det betyder inte att CVM ser genom fingrarna angående användningen av detta material i djurfoder.
I både USA och Kanada är djurfoderindustrin praktiskt taget självreglerande. I USA sätter Association of American Feed Controll Officials (AAFCO) upp riktlinjer och definitioner för djurfoder, inklusive hund- och kattmat. I Kanada består den mest framstående kontrollen av Labeling Act, vilken bara kräver att produktmärkningen tar upp namn och adress på tillverkaren, produktens vikt och om det är hund- eller kattmat. Canadian Veterinary Medical Association (CVMA) och Pet Food Association of Canada (PFAC) är frivilliga organisationer som, till största delen, förlitar sig på hederligheten hos de företag de certifierar för att försäkra att produktinnehållet inte hamnar under minimistandarden.
Majoriteten – 85 till 90 procent– av djurfodret som säljs i Kanada tillverkas av USA-baserade multinationella företag. Under bestämmelserna för US-Canada Free Trade Agreement, så utövar vaken CVMA eller PFAC någon kontroll över ingredienserna i amerikanska hund- och kattmatskonserver.
Annonserna från djurfoderindustrin marknadsför idén att för att hålla sällskapsdjuren friska, så måste man mata dem med kommersiellt framställd hund- och kattmat. Men, en sådan diet bidrar till cancer, hudproblem, allergier, hypertoni, njur- och leversvikt, hjärtsjukdom och tandproblem. En sak till borde läggas till etiketterna för djurfoder: symbolen med dödskallen och korslagda benknotor!
(Ann Martin är djurrättsaktivist och en ledande kritiker av den kommersiella djurfoderindustrin. Hon bor i London, Ontario, Kanada.)


2. MAT SOM INTE ÄR LÄMPAD FÖR ETT SÄLLSKAPSDJUR
av Dr Wendell O. Belfield, D.V.M.

Den mest förekommande frågan i min praktik är: Vilket kommersiellt djurfoder rekommenderar ni? Mitt standardsvar är. Inget. Jag är säker på att djurägarna lägger märke till förändringar hos sina sällskapsdjur efter det att man använt olika sändningar av samma djurfodermärke. Deras sällskapsdjur kan få diarré, ökad gasbildning, en matt hårpäls, periodiska kräkningar eller börja klia sig mera. Dessa är vanliga symptom associerade med kommersiellt djurfoder.
Som Martin Zucker och jag skrev år 1981 i How to Have a Helthier Dog [Hur man får en friskare hund], så upptäckte vi den fulla utsträckningen av negativa effekter som kommersiellt djurfoder har på djur. I februari 1990 gick ledarskribenten i San Fransico Chronicle, John Eckhouse, t.o.m. ännu längre med en exposé kallad How Dogs and Cats Get Recycled into Pet Food [Hur hundar och katter återanvänds i hund- och kattmat].
Eckhouse skrev: Varje år behandlas miljoner döda amerikanska hundar och katter tillsammans med miljontals ton av annat animaliskt material i företag kända som smältverk. Slutprodukten… talg och köttmjöl… tjänar som råmaterial för tusentals produkter som inkluderar kosmetika och djurfoder.
Djurfoderfabrikanterna gjorde de vanliga förnekandena. Men federala och statliga organ, inklusive Food and Drug Administration (FDA), och medicinska grupper, som t.ex. American Veterinary Medical Association (AVMA) och California Veterinary Medical Association (CVMA) bekräftar att sällskapsdjur, rutinmässigt, smälts ner efter att de dött i djuskyddshem eller avlivats av hälsovårdsmyndigheter – och slutprodukten finner frekvent sin väg in i djurfoder.
Statliga hälsovårdstjänstemän, vetenskapsmän och djurfoderfabrikanter argumenterar för att sådan öppen kritik av kommersiellt djurfoder är obefogad. James Morris, en professor vid School of Veterinary Medicine i Davis, Kalifornien, har sagt: Alla produkter otjänliga som människoföda är mycket bra steriliserade, så ingenting kan överföras till djuret. Individer som gör sådana uttalanden känner inte till någonting om kött- och nedsmältningsbusinessen.
I sju år var jag, som veterinär, köttkontrollant för US Department of Agriculture och delstaten Kalifornien. Jag vadade genom blod, vatten, var och exkrementer, inandades den ruttna stanken från golven i slaktrummen och lyssnade till dödsskriken från djur som slaktades.
Innan Andra världskriget skötte de flesta slakterier alltsammans, dvs. kreaturen slaktades och behandlades på ett enda ställe. Det fanns en avdelning för rökt kött, en avdelning för att förädla kött till korvar och en avdelning för att smälta restprodukter. Efter Andra världskriget blev köttindustrin mera specialiserad. Ett slakteri tog hand om kadaverna, medan en separat enhet gjorde korvarna. Nedsmältningen av animaliska restprodukter blev också en separat specialitet – inte längre inom de federala köttkontrollanternas jurisdiktion och borta från allmänhetens vakande ögon.
För att förhindra att kasserat kött skickas tillbaka och används till människoföda, kräver statliga regelverk att kött måste denatureras innan det förs iväg från slakterierna och skeppas till smältverken. Under min tid som köttkontrollant denaturerade vi med karbolsyra (en potentiellt frätande desinficeringssubstans) och/eller kreosot (används för träinpregnering eller som desinficering). Båda ämnena är mycket toxiska. Enligt federala köttkontrollreglementen är eldningsolja, fotogen, rå karbolsyra och citronellolja (ett insektsmedel gjort på citrongräs) alla godkända som denatureringsmedel.
Kasserade kreaturskadaver behandlade med dessa kemikalier kan bli till kött- och benmjöl i djurfoder. Eftersom smältverksenheterna inte är statligt kontrollerade, kan vilka djurkadaver som helst bli nedsmälta – även hundar och katter. Som Eileen Layne från CVMA berättade för tidningen Chronicle: När man läser på etiketterna för djurfoder och där står ’kött och benmjöl’, så är det precis vad det är: kokade och omvandlade djur, inklusive en del hundar och katter.
Några av dessa döda sällskapsdjur – de som avlivats av veterinärer - innehåller redan pentobarbital innan de behandlas i denatureringsprocessen. Det natriumpentobarbital som används för att avliva sällskapsdjur överlever nedsmältningen utan att genomgå någon nedbrytning, enligt forskare vid universitetet i Minnesota. Konsistensgivare för fett tillsätts den nedsmälta slutprodukten för att förhindra att den härsknar. Vanliga kemiska konsistensgivare inkluderar BHA (butylerad hydroxyanisol) och BHT (butylerad hydroxitoulen) – båda kända att förorsaka lever- och njursvikt – och etoxikin, ett misstänkt cancerframkallande ämne. Många halvfuktiga hundfoder innehåller propylenglykol – kusin till antifrysmedlet etylenglykol som förstör röda blodkroppar. Bly dyker med jämna mellanrum upp i djurfoder, även i sådant som är tillverkat av kreaturskött och benmjöl. En undersökning gjord vid Massachusets Institue of Technology, kallad Bly i djurens föda, fann att en fyrakiloskatt uppfödd på kommersiell kattmat får i sig mer bly än den mängd som anses potentiellt giftig för små barn.
Jag har praktiserat smådjursmedicin i mer än 25 år. Varje dag ser jag offer för djurfoderindustrins propaganda. Men professorerna inom undervisnigen i veterinärmedicin stödjer vanligtvis en industri som tar föga notis om hälsan hos våra vänner bland djuren.
Ett sista varningens ord: kött- och benmjöl från källor otjänliga som människoföda har funnit sin väg in i fjäderfäuppfödningen. Detta betyder att animaliska restprodukter nedsmälta under ifrågasatta omständigheter ges som föda till fåglar som till sist kan hamna på ditt bord. Kom ihåg detta när du nästa gång äter en bit kyckling eller kalkon.
(Dr Belfield är utexaminerad vid Tuskegee Institute of Veterinary Medicine och har nu en privatpraktik i San Jose, Kalifornien. Dr Belfield grundade den första ortomolekylära veterinärsjukhuset i USA. Han är medförfattare till The Very Healthy Cat Book och How to Have a Healthier Dog. Den här artikeln publicerades första gången i Let’s Live Magazine, maj 1992.)


  1. EN TITT INUTI ETT SMÄLTVERK
av Gar Smith

Nedsmältning av animaliska restprodukter har kallats för den tysta industrin. Varje år gör 286 smältverk i USA av med mer än 12,5 miljoner ton döda djur, fett- och köttavfall. Som public relations väktare, tidningen PR Watch, noterar, smältverken är tacksamma att de flesta människor förblir lyckligt ovetande om deras existens.
När City Paper-reportern Van Smith besökte Valley Proteins smältverk i Baltimore förra sommaren fann han att roffarna (de stora tankarna som användes för att mala ned och filtrera animaliska vävnader innan djupfriteringen) innehöll en eklektisk blandning av kroppsdelar, allt ifrån döda hundar, katter, tvättbjörnar, pungråttor, rådjur, rävar [och] ormar till en babyelefant från en cirkus och kvarlevorna av Bozeman, en polishäst som stupat på sin post.
En genomsnittlig månad levererar Baltimores fålla för bortsprungna djur 1.824 döda djur till Valley Proteins. Förra året omvandlade verket ca. 330 ton ruttnande kött och stekflott till 175 ton kommersiellt kött- och benmjöl, talg och gult flott [oätligt smörjmedel]. För trettio år sedan kom de flesta animaliska restprodukterna från små saluhallar och mindre slakterier. Tack vare den kraftiga ökningen av snabbmatsrestauranger består nästan hälften av råmaterialet av matlagningsflott och stekolja.
Återanvändning av döda sällskapsdjur och vilt i djurens föda är en mycket liten del av verksamheten som vi inte vill göra väsen av, berättade Valley Proteins’ direktör, J. J. Smith, för City Paper. Verket behandlar dessa djur som en tjänst för det allmänna, inte för profiten, sade Smith, eftersom det inte finns så mycket protein och fett [på sällskapsdjuren]…, bara en massa hår som man måste handskas med på något sätt.
Valley Proteins säljer oätliga djurdelar och nedsmält material till Alpo, Heinz och Ralston-Purina, enligt City Paper. Valley Proteins insisterar på att de inte säljer biprodukter av döda sällskapsdjur till djurfoderföretag eftersom de är alla mycket känsliga för de återanvända sällskapsdjurens potential. Valley Proteins har två produktionslinjer igång – en för rent kött och ben och en andra linje för döda sällskapsdjur och vilt. Men, rapporterade Van Smith, proteinmaterialet är en blandning från båda produktionslinjerna. Kött- och benmjölet som tillverkas på anläggningen inkluderar alltså material från sällskapsdjur och vilt, och ca. 5% av den produktionen går till fabriker för framställning av torrfoder till sällskapsdjur…
En USDA-rapport år 1991 säger att approximativt 17,5 miljoner ton kött- och benmjöl, blodmjöl och fjädermjöl producerades år 1983. Av den mängden användes 34% till djurfoder, 34 % till fjäderfäuppfödning, 20% till grisfoder och 10% till foder för kött- och mjölkkreatur.
TSE (Transmissible Spongiform Encefalopati) som förs vidare i fläsk- och kycklingfyllda matvaror kanske till slut överstiger hotet från galna kosjukan. Risken för hemmens sällskapsdjur att exponeras för TSE från smittat djurfoder är mer än tre gånger större än risken är för hamburgerätande människor.
(Gar Smith är redaktör för Earth Island Journal.)


  1. ÅTERANVÄNDNINGENS MÖRKA SIDA

[Författarens namn undanhålls på begäran]

[I februari 1990 innehöll San Fransisco Chronicle en makaber artikel i två delar som detaljerat berättade om hur herrelösa hundar, katter och andra omhändertagna djur rutinmässigt samlades upp av köttsmältare och maldes ner till – av alla ting – djurfoder. Enligt forskaren som lämnade fram informationen till Chronicle mörkade tidningen historien och tog bort många av anklagelserna han dokumenterat. En rapport han arbetade fram för ABC-televisionens program 20-20 vattnades ur på likande sätt. I förbittring sände han historien till Earth Island Jornal. NEXUS har ombetts att undanhålla namnet på författaren/forskaren, som har tvingats att fly San Fransisco med sin fru och gömma sig som ett resultat av de framförda hoten mot hans välbefinnande. Red.]

På golvet i smältverket ligger höga staplar med råmaterial: tusentals döda hundar och katter; huvuden och hovar från nötboskap, får, grisar och hästar; hela skunkar; råttor och tvättbjörnar – alla väntar på att behandlas. I den 50-gradiga hettan tycks högarna med döda djur ha ett eget liv när miljoner fluglarver krälar över kadaverna.
Två män med snusnäsdukar över näsa och mun börjar köra Bobcat-minibulldosers och lastar råmaterialet i en tre meter djup grop av rostfritt stål. Det är svart arbetskraft från Mexico som gör det smutsiga jobbet. En gigantisk köttkvarn i botten på gropen börjar mala. Ljuden från krossade ben och sammanpressat kött är som från en mardröm du aldrig kommer glömma.
Nedsmältning är en process där man kokar råa, animaliska produkter för att avlägsna fukt och fett. Smältverket fungerar som ett jättelikt kök. Kokaren, eller kocken, blandar råmaterialet för att kunna bibehålla en given kvantitet mellan kadaverna från sällskapdjur, boskap, fjäderfärester och kasserade produkter från supermarkets.
När massan väl skurits i små bitar transporteras den till en annan köttkvarn för finfördelning. Den kokas sedan vid ca. 160° C i en timme. Den ständiga satsvisa kokningen pågår non-stop, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan där kött smälts bort från benen i den heta ’soppan’. Under den här kokprocessen producerar ’soppan’ ett gult flott eller talg, som samlas på ytan och skummas bort. Det kokade köttet och benen sänds sedan till en hammarpress, som klämmer ut den kvarvarande fukten och pulvriserar produkten till ett grynigt pulver. Skakbord siktar sedan bort överblivet hår och större benbitar. När väl satsen är färdig är allt som återstår gult flott, kött- och benmjöl.


En välmatad meny

Som American Journal of Veterinary Research förklarar, så används detta återvunna kött- och benmjöl som en källa till protein och andra näringsämnen i dieten för fjäderfän och svin samt i djurfoder, och med mindre mängder till uppfödning av nötkreatur och får. Animaliskt fett används även som en energikälla i djurföda. Varje dag åker lastbilar från hundratals smältverk över hela USA med miljoner ton av dessa ’kosttillskott’ till fjäderfä-rancher, boskapsuppfödare, mjölk- och grisfarmer, fiskodlingar och djurfoderproducenter, där de blandas upp med andra ingredienser för att föda de miljarder djur som köttätande människor i sin tur kommer att äta upp.
Nedsmältningsanläggningar har olika specialiteter. Etiketternas utseende på en speciell uppfödningsprodukt definieras av huvudförekomsten av något speciellt djur. Vissa produktetiketter innehåller: köttmjöl, köttbiprodukter, fjäderfämjöl, fjäderfäbiprodukter, fiskmjöl, fiskolja, gult flott, talg, nötfett och kycklingfett.
Smältverk utför en av de mest värdefulla funktionerna på Jorden: de återvinner förbrukade djur. Utan nedsmältning skulle våra städer löpa risken att översvämmas av smittade och ruttnande kadaver. Dödliga virus och bakterier skulle spridas okontrollerat genom hela befolkningen.

Den mörka sidan

Döden är den fösta handelsvaran i en affärsverksamhet där behovet av foderingredienser långt överskrider tillgången på råmaterial. Men, detta genomarbetade system för matproduktion genom avfallshantering har utvecklats till en återvinningsmardröm. Smältverken behandlar oundvikligen giftigt avfall.
De döda djuren (råvaran) åtföljs av en hel meny oönskade ingredienser. Bekämpningsmedel kommer in i nedsmältningsprocessen via förgiftad boskap, och fiskolja spetsad med illegalt DDT och andra organofosfater som har ackumulerats hos västkustens makrill och tonfisk.
Eftersom djur regelbundet skyfflas ner i gropen med loppkragarna fortfarande fastsatta, kommer insektsmedel innehållande organofosfater likaså in i blandningen. Insektsmedlet Dursban anländer i form av plåster med insektsmedel för nötkreatur. Farmaceutiskt läckage från antibiotika i boskap, och avlivningspreparat som givits till sällskapsdjur inkluderas också. Tungmetaller ackumuleras från en mängd källor: sällskapsdjurens ID-brickor, kirurgiska knapp- och synålar.
Även plast hamnar till slut i gropen. Osåld varor av kött, kyckling och fisk från supermarkets anländer i styrofantråg och plastfolie. Ingen har tid för det tröttsamma görat att avlägsna emballaget på tusentals kasserade matförpackningar. Mer plast läggs i gropen med ankomsten av boskapens ID-brickor, plastplåster med insektsmedel och gröna plastpåsar som innehåller sällskapsdjur från veterinärerna.


Kritik mot nedsmältning

Arbetskostnader som rusat i höjden är en av de ekonomiska faktorerna som tvingar kåren av köttnasare att fuska. Det blir alldeles för dyrt för att låta anläggningarnas personal skära bort loppkragar eller packa upp förstöda T-benstekar. Miljoner förpackningar inlindade med plastfolie går varje vecka genom nedsmältningsprocessen och blir en av de oönskade ingredienserna i djurens föda.
Den mest miljömedvetna delstaten i nationen är Kalifornien, där stickprovskontroller och tester på ingredienserna i djurfoder sker med den osäkra takten av en gång per två-och-en-halv månad. Det övervakande organet i delstaten är Department of Agriculture’s Feed and Fertilizer Divison of Compliance. Dess huvuduppgift är att testa sanningshalten i etiketterna: matchar procenten av protein, fosfor och kalcium smältverkens påståenden; möter procenten delstatens krav? Men, tester av bekämpningsmedel och andra toxiner i djurens föda är ofullständiga.
I Kalifornien reglerar åtta fältinspektörer en nedsmältningsindustri som föder djuren som statens 30 millioner innevånare äter. Men, när det kommer till smältverken har delstatliga och federala myndigheter upprätthållit en bort-med-tassarna politik, och tillåtit industrin att bli i stort sett självreglerande. En artikel i februarinumret 1990 av Render, industrins nationella tidskrift, antyder att självregleringen av vissa föroreningsproblem inte fungerar.
Ett policyprogram som redan är igång med en skakig start är Utbildningsprogrammet/ Reduceringsprogrammet för Salmonella, skapat under beskydd av National Renderers Association. Tidskriften säger att: …såvida inte amerikanska och kanadensiska nedsmältare drar upp huvudena ur sanden och demonstrerar att de menar allvar med att reducera förekomsterna av salmonellasmitta i sina animaliska proteinmjöl, så kommer de att ställas inför... nya och alltför mycket statliga regleringar.
Så här långt har de frivilliga självtestarprogrammet inte fungerat. Enligt tidskriften: …endast ca. 20% av det totala antalet firmor som producerar eller blandar animaliskt proteinmjöl har tecknat sig för programmet… Långt färre har utfört det faktiska testet.
American Journal of Veterinary Research ledde en undersökning om beständigheten av natriumfenobarbital i kadavren på avlivade djur på ett typiskt smältverk år 1985 och fann …praktiskt taget ingen nedbrytning av preparatet skedde under denna konventionella nedsmältningsprocess och att …potentialen hos andra kemiska föroreningar (t.ex. tungmetaller, bekämpningsmedel och miljögifter, vilka kan förorsaka massiv mortalitet i hjordarna) att kunna brytas ner under konventionell nedsmältning behöver utvärderas ytterligare.
Nedsmältaren är den tysta partnern i vår matkedja. Men bekymrade personer med insikt börjar att tala, och ett ord som ständigt kommer upp i samtalen är bekämpningsmedel. Möjligheten av petrokemisk förgiftning av vår föda har blivit en realitet. Statliga organ och industrin själv tillåter toxiner att, genom vårdslöshet, återanvändas in i matkedjan från gator och supermarknadernas hyllor. När vi står på tröskeln till ett nytt decennium av ökande komplexa föroreningsproblem måste vi ompröva vår plats i miljön. Vi är inte längre jägare, utan håller på att bli offren för vår teknologiskt förändrade matkedja.
Möjligheten av petrokemisk förgiftning av vår föda har blivit en realitet.
(Först publicerad i Earth Island Journal, hösten 1990.)
__________________
[Efter de många larmen om BSE och TSE har EU givit ut direktiv för att förhindra smittspridning mellan enkelmagade djur och idisslare genom produkter från beredningsanläggningar (smältverk) och foderanläggningar (djurfoderindustrin). Man kan läsa digra rapporter om det på Internet via sökmotorer och sökordet Foderanläggning. Däremot verkar det inte som om man tillräckligt uppmärksammat bekämpningsmedel och andra föroreningar. Ö.a.]


Några aktuella länkar om djurmat:

http://www.hundsport.se/allehunda_mapp/forbjudna_hormoner.html
http://w1.290.telia.com/~u29004743/Hundar/foder.htm
http://www.svenskaagg.se/artikelarkiv/slakt/hundfoder.htm
http://www.radron.net/templates/news____2265.asp
http://www.exoticzoo.com/ez/katt/foder/foder_innehallmat.asp
http://www.forlaget.ica.se/idemedia/kattmagazinet.html

http://www.greenpeace.se/np/s/NPS_gmo_animal.asp?g=gmo
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/djurfoder/djurfoderindex.html
http://www.meatinfo.org/nyheter/displaynews.asp?f=85.xml


#